Ensamheten

En kommentar
Att vara förälder innebär en massa ansvar. Vi har en stor makt över barnen. Vem ska Otto bli när han växer upp? Vilka förutsättningar vill vi ge honom? Vi har Ottos bästa i fokus jämt. Men det är ju vad vi anser är hans bästa. 

Jag har tidigare skrivit om att jag önskar att jag kunde stänga av mina "mammatankar". Just nu vill jag trycka på knappen. Otto sover, Johan tränar. 
Jag pratar mycket om föräldraskapet med andra. Jag pratar mycket med Johan. Jag tror inte att han förstår mig emellanåt.  Så med mina tankar är det bara jag. Då känner jag mig väldigt ensam. 

Alla barn är unika och de kommer inte med någon instruktionsbok. Så jag grubblar. 

Livet... underbart men jävligt utmanade. 
// Maria 
 
1 Anonym:

skriven

Jag känner samma sak... Mpnga gånger förstår inte mannen, eller jag blir orolig för stt han inte förstår. Han verkar ta det så mycket lättare, man ser sen. Man ser sen hur han blir i trotsåldern och hur vi gör med mobiler och tv och vad man får och inte får... Jag tänker mycket på allt sånt nu ren, får man använda mobil framför honom, får man ha på tv? Bara som ett exempel. Iblandlänms det som man är så långt ifrån varandra med mannen, saker man aldrig tänkt på förr. Nu är man plötsligt familj (”plötsligt” efter mpnga ivf...) och det känms fint men jätteskrämmande, ska vi lyckas tillsammans?! Vi tjafsar en massa, inte ska vi väl skiljas en dag...?? Sånt tänkte man inte alls på förr. Nu är det så annorlunda. Du kanske inte tänkt allt det här, men mitt huvud är fullt av tankar :D

Svar: Jag känner igen mig i de frågor du ställer dig själv. Sånt som komma skall, som mobil, skärmtid, skolor etc. Min man funderar nog inte lika mycket. Vi tjafsar inte så mycket. Vi tycker inte alltid lika men det är vi medvetna om så så får det vara. Men det är tufft. Vi har längtat efter detta, ska vi då alltid vara tacksamma och lyckliga?
Kramar till dig! ♥️
Maria Wallin