Jag har tidigare skrivit om att jag önskar att jag kunde stänga av mina "mammatankar". Just nu vill jag trycka på knappen. Otto sover, Johan tränar.
Jag pratar mycket om föräldraskapet med andra. Jag pratar mycket med Johan. Jag tror inte att han förstår mig emellanåt. Så med mina tankar är det bara jag. Då känner jag mig väldigt ensam.
Alla barn är unika och de kommer inte med någon instruktionsbok. Så jag grubblar.
Livet... underbart men jävligt utmanade.
// Maria
skriven
Jag känner samma sak... Mpnga gånger förstår inte mannen, eller jag blir orolig för stt han inte förstår. Han verkar ta det så mycket lättare, man ser sen. Man ser sen hur han blir i trotsåldern och hur vi gör med mobiler och tv och vad man får och inte får... Jag tänker mycket på allt sånt nu ren, får man använda mobil framför honom, får man ha på tv? Bara som ett exempel. Iblandlänms det som man är så långt ifrån varandra med mannen, saker man aldrig tänkt på förr. Nu är man plötsligt familj (”plötsligt” efter mpnga ivf...) och det känms fint men jätteskrämmande, ska vi lyckas tillsammans?! Vi tjafsar en massa, inte ska vi väl skiljas en dag...?? Sånt tänkte man inte alls på förr. Nu är det så annorlunda. Du kanske inte tänkt allt det här, men mitt huvud är fullt av tankar :D