Häromdagen hade Maria en mindre bra dag med bland annat huvudvärk. Jag gjorde min del för att få henne på bättre humör, även om huvudvärk kan vara svårt att bota med humor. När jag i alla fall hade lyckats dra fram ett leende från Maria frågade jag om det var jobbigt med en sådan positiv pojkvän som jag är. Maria svarade ungefär ”fast du är ju inte lika positiv längre”.

Den kändes. Även om jag inte visade det så gjorde det ont. Jag vet att det inte var meningen att göra ont, det var mer ett smärtsamt konstaterande.

Det svaret fick mig att tänka till och fundera lite. Humorn och skrattet har alltid varit min främsta egenskap. Det har även varit min medicin mot det mesta som varit jobbigt. Det funkar alltid, om bara för stunden så funkar det som plåster på såren. Ända tills den dagen då verkligheteten kommer ikapp dig och dina känslor. För plåster lossnar alltid.

Vår IVF-resa har självklart påverkat oss på alla plan som det är möjligt. Jag har dock känt mig ”okej” och känner mig även nu just ”okej”. Inte bra, inte mår jag dålig – jag mår okej. Jag brukar ladda om batterierna och ta tag i nästa utmaning på en gång. Till exempel: ”Okej, nu har vi misslyckats med det här. Då lägger vi det bakom oss och ser fram emot det här istället”. Det har väl funkat relativt bra, men återigen kommer verkligheten alltid ikapp dig. Eller mig i det här fallet.

Jag vill nog, tyvärr, tro att jag lurat mig själv lite. Det har i själva fallet inte varit ”okej”, det har i stället varit dåligt och det är nog bara jag som inte insett det. Maria som är min närmsta och känner mig från topp till tå har uppenbarligen sett en förändring. Det borde vara en väckarklocka för mig med att faktiskt stanna upp och fundera på vad jag och vi faktiskt har varit med om och vad vi har framför oss. Maria är bättre på det än jag, även om hon också skulle behöva göra det fler gånger.

Maria är även betydligt bättre på att tillåta sig själv att bryta ihop. Jag är ärligt talat rätt värdelös på det. Jag har alltid varit dålig på att visa känslor, det har jag nog ärvt från min pappa. Efter min pappas död slog det bakut och resulterade i att jag låg och hyperventilerade på badrumsgolvet på jobbets toalett. Efter den dagen lovade mig själv att inte hamna där igen.

Jag är nog på god väg att hamna där nu.

Det här blogginlägget får på något vis agera mitt känslomässiga nyårslöfte. Det är dags att göra en förändring och det nu.

Prata. Skriva. Gråta. Bearbeta.

Jag har lite att jobba på framöver.

/Johan 

Du är inte lika positiv längre

Allmänt En kommentar

Häromdagen hade Maria en mindre bra dag med bland annat huvudvärk. Jag gjorde min del för att få henne på bättre humör, även om huvudvärk kan vara svårt att bota med humor. När jag i alla fall hade lyckats dra fram ett leende från Maria frågade jag om det var jobbigt med en sådan positiv pojkvän som jag är. Maria svarade ungefär ”fast du är ju inte lika positiv längre”.

Den kändes. Även om jag inte visade det så gjorde det ont. Jag vet att det inte var meningen att göra ont, det var mer ett smärtsamt konstaterande.

Det svaret fick mig att tänka till och fundera lite. Humorn och skrattet har alltid varit min främsta egenskap. Det har även varit min medicin mot det mesta som varit jobbigt. Det funkar alltid, om bara för stunden så funkar det som plåster på såren. Ända tills den dagen då verkligheteten kommer ikapp dig och dina känslor. För plåster lossnar alltid.

Vår IVF-resa har självklart påverkat oss på alla plan som det är möjligt. Jag har dock känt mig ”okej” och känner mig även nu just ”okej”. Inte bra, inte mår jag dålig – jag mår okej. Jag brukar ladda om batterierna och ta tag i nästa utmaning på en gång. Till exempel: ”Okej, nu har vi misslyckats med det här. Då lägger vi det bakom oss och ser fram emot det här istället”. Det har väl funkat relativt bra, men återigen kommer verkligheten alltid ikapp dig. Eller mig i det här fallet.

Jag vill nog, tyvärr, tro att jag lurat mig själv lite. Det har i själva fallet inte varit ”okej”, det har i stället varit dåligt och det är nog bara jag som inte insett det. Maria som är min närmsta och känner mig från topp till tå har uppenbarligen sett en förändring. Det borde vara en väckarklocka för mig med att faktiskt stanna upp och fundera på vad jag och vi faktiskt har varit med om och vad vi har framför oss. Maria är bättre på det än jag, även om hon också skulle behöva göra det fler gånger.

Maria är även betydligt bättre på att tillåta sig själv att bryta ihop. Jag är ärligt talat rätt värdelös på det. Jag har alltid varit dålig på att visa känslor, det har jag nog ärvt från min pappa. Efter min pappas död slog det bakut och resulterade i att jag låg och hyperventilerade på badrumsgolvet på jobbets toalett. Efter den dagen lovade mig själv att inte hamna där igen.

Jag är nog på god väg att hamna där nu.

Det här blogginlägget får på något vis agera mitt känslomässiga nyårslöfte. Det är dags att göra en förändring och det nu.

Prata. Skriva. Gråta. Bearbeta.

Jag har lite att jobba på framöver.

/Johan 

"Du känns 10 kg lättare"
Den kommentaren fick jag av en fin vän i helgen. Den syftade på att vi börjat blogga och prata öppet om vår barnlängtan. Det stämmer så bra. Jag behöver inte längre ljuga, dölja min längtan eller låtsas vara glad när livet egentligen känns kasst. Just nu när vi inte är inne i IVF-karusellen så är livet lugnt. Jag pratar gärna om det vi gått igenom. Därför så blir jag så varm i hjärtat när ni personligen pratar med mig. Vi är så många med våra olika historier från livet som jag tror att vi alla har ett behov av att prata om. Ingen historia är den andra lik, ingen längtan är mindre än den andras och ingen sorg är som någon annans sorg. Jag var i kontakt med en tjej förra veckan om oss och om dem. Vi är i olika situationer men vi har båda en längtan. Det är en längtan efter något som i vårt fall ett barn. Och vad är det som säger att min längtan är starkare än hennes eller att min sorg är större än hennes? Jag har ingen rätt att döma och det har inte ni heller. Därför måste vi prata mer! Om allt! Det ska egentligen inte behövas men när samhället ser ut som det gör där vi dömer och bedömer varandra oerhört mycket så behövs det mer än någonsin.
 
I allt detta anser jag mig själv att ha blivit mer ödmjuk. Jag har en annan inställning till livet idag. Jag orkar heller inte alltid lägga energi på småsaker. Samtidigt som jag kommer på mig själv att inte kunna släppa diverse saker som egentligen inte har med mig att göra. Eller situationer som jag inte just nu kan påverka. Jag vill också väldigt mycket mer med mitt liv idag. Jag vill ha ett syfte. Jag vill göra skillnad. På många olika sätt.
Dels vill jag att med vår blogg kunna nå ut och sprida kunskap, förståelse och debatt kring ofrivillig barnlöshet.
Sen vill jag jobba på så många olika sätt med barn. Ett tag ville jag arbeta på deltid eller i bästa fall heltid med rörelseglädje/dans för barn. Att åka runt och inspirera till rörelse i förskola och skola. Barn rör på sig alldeles för lite idag. Ett tag ville jag studera vidare till specialpedagog och handleda pedagoger i arbetet med barn med särskilda behov. Jag vill arbeta med familjer. Stötta dem i deras föräldraskap. Jag vill ha ett gott samarbete mellan förskola och familj för att kunna utveckla förskolan ännu mera. Senast idag sa jag till Johan vid middagsbordet att jag vill jobba med en grej... "jaha vad är det denna gång? Du vet väl att du vill jobba med ganska så mycket?"
Jo... min chef berättade om en grej som Eleine Eksvärd startat tillsammans med olika människor. Hur vi på förskolan ska arbeta med barns integritet. Hur vi ska få barnen att våga säga nej och inse rätten till sin egen kropp. Sen pratade jag på. När Johan sedan åkte och tränade googlade jag fram allt material. Oj... Visste ni att minst 3 barn i varje klass utsätts för sexuella övergrepp? MINST...  Om jag kan förebygga att detta inte ska hända är det min förbannande plikt som förskollärare att göra det! Så nu ska det läsas på. Tur att jag har ork och tid... typ.
www.forskolebrevet.se  #treskablinoll
Så när jag blir stor är jag mångsysslare med barn i fokus!
// Maria
 

Vad vill jag med mitt liv?

Allmänt 4 kommentarer
"Du känns 10 kg lättare"
Den kommentaren fick jag av en fin vän i helgen. Den syftade på att vi börjat blogga och prata öppet om vår barnlängtan. Det stämmer så bra. Jag behöver inte längre ljuga, dölja min längtan eller låtsas vara glad när livet egentligen känns kasst. Just nu när vi inte är inne i IVF-karusellen så är livet lugnt. Jag pratar gärna om det vi gått igenom. Därför så blir jag så varm i hjärtat när ni personligen pratar med mig. Vi är så många med våra olika historier från livet som jag tror att vi alla har ett behov av att prata om. Ingen historia är den andra lik, ingen längtan är mindre än den andras och ingen sorg är som någon annans sorg. Jag var i kontakt med en tjej förra veckan om oss och om dem. Vi är i olika situationer men vi har båda en längtan. Det är en längtan efter något som i vårt fall ett barn. Och vad är det som säger att min längtan är starkare än hennes eller att min sorg är större än hennes? Jag har ingen rätt att döma och det har inte ni heller. Därför måste vi prata mer! Om allt! Det ska egentligen inte behövas men när samhället ser ut som det gör där vi dömer och bedömer varandra oerhört mycket så behövs det mer än någonsin.
 
I allt detta anser jag mig själv att ha blivit mer ödmjuk. Jag har en annan inställning till livet idag. Jag orkar heller inte alltid lägga energi på småsaker. Samtidigt som jag kommer på mig själv att inte kunna släppa diverse saker som egentligen inte har med mig att göra. Eller situationer som jag inte just nu kan påverka. Jag vill också väldigt mycket mer med mitt liv idag. Jag vill ha ett syfte. Jag vill göra skillnad. På många olika sätt.
Dels vill jag att med vår blogg kunna nå ut och sprida kunskap, förståelse och debatt kring ofrivillig barnlöshet.
Sen vill jag jobba på så många olika sätt med barn. Ett tag ville jag arbeta på deltid eller i bästa fall heltid med rörelseglädje/dans för barn. Att åka runt och inspirera till rörelse i förskola och skola. Barn rör på sig alldeles för lite idag. Ett tag ville jag studera vidare till specialpedagog och handleda pedagoger i arbetet med barn med särskilda behov. Jag vill arbeta med familjer. Stötta dem i deras föräldraskap. Jag vill ha ett gott samarbete mellan förskola och familj för att kunna utveckla förskolan ännu mera. Senast idag sa jag till Johan vid middagsbordet att jag vill jobba med en grej... "jaha vad är det denna gång? Du vet väl att du vill jobba med ganska så mycket?"
Jo... min chef berättade om en grej som Eleine Eksvärd startat tillsammans med olika människor. Hur vi på förskolan ska arbeta med barns integritet. Hur vi ska få barnen att våga säga nej och inse rätten till sin egen kropp. Sen pratade jag på. När Johan sedan åkte och tränade googlade jag fram allt material. Oj... Visste ni att minst 3 barn i varje klass utsätts för sexuella övergrepp? MINST...  Om jag kan förebygga att detta inte ska hända är det min förbannande plikt som förskollärare att göra det! Så nu ska det läsas på. Tur att jag har ork och tid... typ.
www.forskolebrevet.se  #treskablinoll
Så när jag blir stor är jag mångsysslare med barn i fokus!
// Maria
 
 

Idag är det den fjortonde februari, det betyder att det är alla hjärtans dag. Enligt Wikipedia kan det även kallas för ”vändagen” i Finland. Nåja, det är i alla fall en dag att uppmärksamma den man älskar lite extra på. Jag har den turen att min absolut bästa vän är samma person som den jag älskar allra mest, nämligen Maria. Hon har blivit min närmsta vän genom åren tack vare, inte på grund av, alla resor vi tillsammans har gjort. Med resor menar jag inte enbart de härliga utlandsresorna utan även de stormiga känslomässiga resorna. Resorna som får varenda en av alla känslor att åka berg- och dalbana fram och tillbaka, upp och ner och tusen gånger om.

För att du, Maria, på något sätt ska kunna förstå hur tacksam jag är har jag valt att skriva ett litet inlägg åt dig.

Tack för att du tog initiativet och hånglade upp mig i din hall.

Tack för att du får mig att skratta.

Tack för att du älskar mig.

Tack för att du är du.

Tack för att du vill gifta dig med mig.

Tack för att du står ut med mig när jag pratar med min tillgjorda röst när jag blir uppspelt över något.

Tack för att du orkar.

Tack för du tillåter dig att bryta ihop.

Tack för att alltid kommer tillbaka när du brutit ihop.

Tack för att du älskar att ligga i soffan och kolla serier med mig.

Tack för att du är det vackraste jag vet.

Tack för att du är så söt när du pratar i sömnen.

Tack för att drar med mig ut på promenader.

Tack för att du fixar hemma (fastän jag inte alltid ser det).

Tack för att du är den enda som Doris lyssnar på.

Tack för att du får mig att hoppas.

Tack för att du får mig att längta.

Tack för att du får mig att aldrig ge upp.

Tack för att gör skillnad på dina jobb.

Tack för att du är den starkaste människan jag vet.

Tack för att du lagar världens godaste tacopaj och köttbullar i tomatsås.

Tack för att du glömmer byta toalettrulle när pappret är slut.

Tack för att väntar in i det sista med att ta reda på tvätten.

Tack för att du är underbar.

Tack för att du ser mig för den jag är.

Tack för att du älskar att vara spontan.

Tack för att du har ett kontrollbehov som kan krocka med ovanstående punkt.

Tack för att allt det ovanstående, det är det som gör dig till den du är och den personen jag älskar.

Trevlig alla hjärtans dag på er!

/Johan

Alla hjärtans dag

Allmänt Kommentera
 

Idag är det den fjortonde februari, det betyder att det är alla hjärtans dag. Enligt Wikipedia kan det även kallas för ”vändagen” i Finland. Nåja, det är i alla fall en dag att uppmärksamma den man älskar lite extra på. Jag har den turen att min absolut bästa vän är samma person som den jag älskar allra mest, nämligen Maria. Hon har blivit min närmsta vän genom åren tack vare, inte på grund av, alla resor vi tillsammans har gjort. Med resor menar jag inte enbart de härliga utlandsresorna utan även de stormiga känslomässiga resorna. Resorna som får varenda en av alla känslor att åka berg- och dalbana fram och tillbaka, upp och ner och tusen gånger om.

För att du, Maria, på något sätt ska kunna förstå hur tacksam jag är har jag valt att skriva ett litet inlägg åt dig.

Tack för att du tog initiativet och hånglade upp mig i din hall.

Tack för att du får mig att skratta.

Tack för att du älskar mig.

Tack för att du är du.

Tack för att du vill gifta dig med mig.

Tack för att du står ut med mig när jag pratar med min tillgjorda röst när jag blir uppspelt över något.

Tack för att du orkar.

Tack för du tillåter dig att bryta ihop.

Tack för att alltid kommer tillbaka när du brutit ihop.

Tack för att du älskar att ligga i soffan och kolla serier med mig.

Tack för att du är det vackraste jag vet.

Tack för att du är så söt när du pratar i sömnen.

Tack för att drar med mig ut på promenader.

Tack för att du fixar hemma (fastän jag inte alltid ser det).

Tack för att du är den enda som Doris lyssnar på.

Tack för att du får mig att hoppas.

Tack för att du får mig att längta.

Tack för att du får mig att aldrig ge upp.

Tack för att gör skillnad på dina jobb.

Tack för att du är den starkaste människan jag vet.

Tack för att du lagar världens godaste tacopaj och köttbullar i tomatsås.

Tack för att du glömmer byta toalettrulle när pappret är slut.

Tack för att väntar in i det sista med att ta reda på tvätten.

Tack för att du är underbar.

Tack för att du ser mig för den jag är.

Tack för att du älskar att vara spontan.

Tack för att du har ett kontrollbehov som kan krocka med ovanstående punkt.

Tack för att allt det ovanstående, det är det som gör dig till den du är och den personen jag älskar.

Trevlig alla hjärtans dag på er!

/Johan