Häromdagen hade Maria en mindre bra dag med bland annat huvudvärk. Jag gjorde min del för att få henne på bättre humör, även om huvudvärk kan vara svårt att bota med humor. När jag i alla fall hade lyckats dra fram ett leende från Maria frågade jag om det var jobbigt med en sådan positiv pojkvän som jag är. Maria svarade ungefär ”fast du är ju inte lika positiv längre”.
Den kändes. Även om jag inte visade det så gjorde det ont. Jag vet att det inte var meningen att göra ont, det var mer ett smärtsamt konstaterande.
Det svaret fick mig att tänka till och fundera lite. Humorn och skrattet har alltid varit min främsta egenskap. Det har även varit min medicin mot det mesta som varit jobbigt. Det funkar alltid, om bara för stunden så funkar det som plåster på såren. Ända tills den dagen då verkligheteten kommer ikapp dig och dina känslor. För plåster lossnar alltid.
Vår IVF-resa har självklart påverkat oss på alla plan som det är möjligt. Jag har dock känt mig ”okej” och känner mig även nu just ”okej”. Inte bra, inte mår jag dålig – jag mår okej. Jag brukar ladda om batterierna och ta tag i nästa utmaning på en gång. Till exempel: ”Okej, nu har vi misslyckats med det här. Då lägger vi det bakom oss och ser fram emot det här istället”. Det har väl funkat relativt bra, men återigen kommer verkligheten alltid ikapp dig. Eller mig i det här fallet.
Jag vill nog, tyvärr, tro att jag lurat mig själv lite. Det har i själva fallet inte varit ”okej”, det har i stället varit dåligt och det är nog bara jag som inte insett det. Maria som är min närmsta och känner mig från topp till tå har uppenbarligen sett en förändring. Det borde vara en väckarklocka för mig med att faktiskt stanna upp och fundera på vad jag och vi faktiskt har varit med om och vad vi har framför oss. Maria är bättre på det än jag, även om hon också skulle behöva göra det fler gånger.
Maria är även betydligt bättre på att tillåta sig själv att bryta ihop. Jag är ärligt talat rätt värdelös på det. Jag har alltid varit dålig på att visa känslor, det har jag nog ärvt från min pappa. Efter min pappas död slog det bakut och resulterade i att jag låg och hyperventilerade på badrumsgolvet på jobbets toalett. Efter den dagen lovade mig själv att inte hamna där igen.
Jag är nog på god väg att hamna där nu.
Det här blogginlägget får på något vis agera mitt känslomässiga nyårslöfte. Det är dags att göra en förändring och det nu.
Prata. Skriva. Gråta. Bearbeta.
Jag har lite att jobba på framöver.
/Johan
Du är inte lika positiv längre
Allmänt En kommentarHäromdagen hade Maria en mindre bra dag med bland annat huvudvärk. Jag gjorde min del för att få henne på bättre humör, även om huvudvärk kan vara svårt att bota med humor. När jag i alla fall hade lyckats dra fram ett leende från Maria frågade jag om det var jobbigt med en sådan positiv pojkvän som jag är. Maria svarade ungefär ”fast du är ju inte lika positiv längre”.
Den kändes. Även om jag inte visade det så gjorde det ont. Jag vet att det inte var meningen att göra ont, det var mer ett smärtsamt konstaterande.
Det svaret fick mig att tänka till och fundera lite. Humorn och skrattet har alltid varit min främsta egenskap. Det har även varit min medicin mot det mesta som varit jobbigt. Det funkar alltid, om bara för stunden så funkar det som plåster på såren. Ända tills den dagen då verkligheteten kommer ikapp dig och dina känslor. För plåster lossnar alltid.
Vår IVF-resa har självklart påverkat oss på alla plan som det är möjligt. Jag har dock känt mig ”okej” och känner mig även nu just ”okej”. Inte bra, inte mår jag dålig – jag mår okej. Jag brukar ladda om batterierna och ta tag i nästa utmaning på en gång. Till exempel: ”Okej, nu har vi misslyckats med det här. Då lägger vi det bakom oss och ser fram emot det här istället”. Det har väl funkat relativt bra, men återigen kommer verkligheten alltid ikapp dig. Eller mig i det här fallet.
Jag vill nog, tyvärr, tro att jag lurat mig själv lite. Det har i själva fallet inte varit ”okej”, det har i stället varit dåligt och det är nog bara jag som inte insett det. Maria som är min närmsta och känner mig från topp till tå har uppenbarligen sett en förändring. Det borde vara en väckarklocka för mig med att faktiskt stanna upp och fundera på vad jag och vi faktiskt har varit med om och vad vi har framför oss. Maria är bättre på det än jag, även om hon också skulle behöva göra det fler gånger.
Maria är även betydligt bättre på att tillåta sig själv att bryta ihop. Jag är ärligt talat rätt värdelös på det. Jag har alltid varit dålig på att visa känslor, det har jag nog ärvt från min pappa. Efter min pappas död slog det bakut och resulterade i att jag låg och hyperventilerade på badrumsgolvet på jobbets toalett. Efter den dagen lovade mig själv att inte hamna där igen.
Jag är nog på god väg att hamna där nu.
Det här blogginlägget får på något vis agera mitt känslomässiga nyårslöfte. Det är dags att göra en förändring och det nu.
Prata. Skriva. Gråta. Bearbeta.
Jag har lite att jobba på framöver.
/Johan