Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria 

Hur ska jag våga hoppas?

Allmänt 7 kommentarer

Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria 

Inget är som väntans tider sägs det. Vilken jäkla lögn! Snart är det en vecka sedan insättningen av vårt frysta och alldeles perfekta lilla embryo ägde rum. 


Insättningen och besöket i Uppsala skilde sig rakt av från alla våra tidigare besök. Jag hade svårt att komma ifrån jobbet och spenderade fredagen på Grönsta gärde i Stockholm. 


Maria fick istället sällskap av en nära vän som ställer upp i vårt och torrt.


Så jag gick där i Stockholm och hade huvudet fullt av jobb för att se till att alla de bitarna föll väl på plats. Samtidigt var en annan del av huvudets tankar i Uppsala och med Maria. 

Det var en konstig dag med konstiga känslor och tankar. Det var jobbigt att inte vara med hela vägen, hela vägen som jag alltid annars har varit. Samtidigt fylldes jag av en enorm glädje och lycka från min dag i Stockholm, där fick jag god energipåfyllning.


När Maria väl ringde och sa att allt hade gott bra och vårt lilla embryo såg hundraprocentigt ut släppte all oro. En otrolig lättnad spreds sig samtidigt som jag kände mig ångerfull över att jag inte upplevt det på plats. På plats tillsammans med min fru.


När vi väl sågs hemma igen på kvällen kunde jag få krama henne och fälla några tårar. Jag bad om ursäkt och sa förlåt, Maria sa åt mig att skärpa mig och att det är lugnt. Det gick ju bra! 


Kanske är det dags att bryta våra traditioner och rutiner och helt enkelt testa något nytt? Kanske är det så. Oavsett hur det går den här gången är Maria och jag överens om att aldrig mer dela på oss inför ett IVF-besök på Carl von Linné.


Nu går vi här och väntar, väntar på någonting. Vi känner, vi tänker, vi gråter och vi försöker i allt det leva som vanligt. 

Vi fyller dagarna med våra vardagliga rutiner och bokar in träffar med våra fantastiska vänner. Vännerna som bryr sig och får oss att skratta och njuta.


Så inget är som väntans tider. 

Vi har väntat tillräckligt länge nu!

Snart vet vi.


/Johan

Time goes by so slowly

Allmänt En kommentar

Inget är som väntans tider sägs det. Vilken jäkla lögn! Snart är det en vecka sedan insättningen av vårt frysta och alldeles perfekta lilla embryo ägde rum. 


Insättningen och besöket i Uppsala skilde sig rakt av från alla våra tidigare besök. Jag hade svårt att komma ifrån jobbet och spenderade fredagen på Grönsta gärde i Stockholm. 


Maria fick istället sällskap av en nära vän som ställer upp i vårt och torrt.


Så jag gick där i Stockholm och hade huvudet fullt av jobb för att se till att alla de bitarna föll väl på plats. Samtidigt var en annan del av huvudets tankar i Uppsala och med Maria. 

Det var en konstig dag med konstiga känslor och tankar. Det var jobbigt att inte vara med hela vägen, hela vägen som jag alltid annars har varit. Samtidigt fylldes jag av en enorm glädje och lycka från min dag i Stockholm, där fick jag god energipåfyllning.


När Maria väl ringde och sa att allt hade gott bra och vårt lilla embryo såg hundraprocentigt ut släppte all oro. En otrolig lättnad spreds sig samtidigt som jag kände mig ångerfull över att jag inte upplevt det på plats. På plats tillsammans med min fru.


När vi väl sågs hemma igen på kvällen kunde jag få krama henne och fälla några tårar. Jag bad om ursäkt och sa förlåt, Maria sa åt mig att skärpa mig och att det är lugnt. Det gick ju bra! 


Kanske är det dags att bryta våra traditioner och rutiner och helt enkelt testa något nytt? Kanske är det så. Oavsett hur det går den här gången är Maria och jag överens om att aldrig mer dela på oss inför ett IVF-besök på Carl von Linné.


Nu går vi här och väntar, väntar på någonting. Vi känner, vi tänker, vi gråter och vi försöker i allt det leva som vanligt. 

Vi fyller dagarna med våra vardagliga rutiner och bokar in träffar med våra fantastiska vänner. Vännerna som bryr sig och får oss att skratta och njuta.


Så inget är som väntans tider. 

Vi har väntat tillräckligt länge nu!

Snart vet vi.


/Johan

Då är det lilla embryot på plats. Jag tänker ta hand om det på bästa sätt och hoppas att det hjälper för att vilja fästa och stanna. 


De tinade ett och det klarade sig fint. Ett 100%-igt embryo. Så det innebär att ett är kvar i frysen. Det är bra. 

Nu kommer den hemska perioden. Perioden av väntan, känslor & ovisshet. Därför fyller vi den här perioden med kärlek.  Vi tankar energi med vänner och varandra. 
 
Tack för all fin omtanke ni visar oss! ❤️

// Maria 

Väntan...

Allmänt 2 kommentarer

Då är det lilla embryot på plats. Jag tänker ta hand om det på bästa sätt och hoppas att det hjälper för att vilja fästa och stanna. 


De tinade ett och det klarade sig fint. Ett 100%-igt embryo. Så det innebär att ett är kvar i frysen. Det är bra. 

Nu kommer den hemska perioden. Perioden av väntan, känslor & ovisshet. Därför fyller vi den här perioden med kärlek.  Vi tankar energi med vänner och varandra. 
 
Tack för all fin omtanke ni visar oss! ❤️

// Maria