Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria 

Hur ska jag våga hoppas?

Allmänt 7 kommentarer

Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria