Vårt 2016 kunde ha varit bättre. Vi har under större delen av året varit under behandling. Vi har levt i hopp och förtvivlan. 


Jag vill ändå påstå att 2016 är ett år fyllt med kärlek. Vi har varit på 3 otroligt fina bröllop. Det har fötts fantastiska barn. Fast det största är all kärlek vi har fått av er! 

Vi har länge känt oss ensamma, missförstådda och utanför. Det gör vi inte längre. Vi var inte ute efter likes, kommentarer, sms och samtal. Vi ville inte längre ljuga. Vi ville hjälpa och bli hjälpta. Vi ville skapa debatt. Att vi fick det andra är en stor bonus. För utan era likes, kommentarer, sms, samtal och kärlek skulle vi blogga i tystnad. Tack till er som har pratat med oss. Som på stan, på jobbet med mera frågat oss hur vi mår. Som uppmuntrat oss att fortsätta, talat om att vi gör något bra.

Så 2017... vi tänker inte tänka att nu är året. Det har vi gjort så många gånger men blivit besvikna. Vi ska gifta oss och det är det vi längtar efter, jag tror inte att vi kan misslyckas där. Sen får vi se... orkar vi ett försök till så satsar vi på det. Vill vi fortsätta vår paus så gör vi det. 

Tack 2016 för kärleken! 
/Maria 

2016

Allmänt 5 kommentarer

Vårt 2016 kunde ha varit bättre. Vi har under större delen av året varit under behandling. Vi har levt i hopp och förtvivlan. 


Jag vill ändå påstå att 2016 är ett år fyllt med kärlek. Vi har varit på 3 otroligt fina bröllop. Det har fötts fantastiska barn. Fast det största är all kärlek vi har fått av er! 

Vi har länge känt oss ensamma, missförstådda och utanför. Det gör vi inte längre. Vi var inte ute efter likes, kommentarer, sms och samtal. Vi ville inte längre ljuga. Vi ville hjälpa och bli hjälpta. Vi ville skapa debatt. Att vi fick det andra är en stor bonus. För utan era likes, kommentarer, sms, samtal och kärlek skulle vi blogga i tystnad. Tack till er som har pratat med oss. Som på stan, på jobbet med mera frågat oss hur vi mår. Som uppmuntrat oss att fortsätta, talat om att vi gör något bra.

Så 2017... vi tänker inte tänka att nu är året. Det har vi gjort så många gånger men blivit besvikna. Vi ska gifta oss och det är det vi längtar efter, jag tror inte att vi kan misslyckas där. Sen får vi se... orkar vi ett försök till så satsar vi på det. Vill vi fortsätta vår paus så gör vi det. 

Tack 2016 för kärleken! 
/Maria 

Att minnas tillbaka är inte jobbigt för mig, inte längre i alla fall. Det som ställer till det och det som gör det svårt är faktumet att allt flyter ihop. Vår bubbla har växt sig från storlek mindre till enorm. I och med skapandet av den här bloggen, och det faktum att vi kan prata öppet om livet som ofrivilligt barnlösa, har den bubblan nu spruckit. Visst går vi in i bubblan när det vankas nya försök, men skillnaden nu är att ni är med på den resan.
 
Det jag minns från början, de första stegen av den av den här resan, är att vi försökte och försökte bli gravida. Vi räknade dagar, hade sex på bestämda tider (jättekul till en början) och började planera för ett liv som föräldrar. Tankar så som "det här är kanske sista julen som det bara är vi två" flög ofta förbi.
 
När det nu, som bekant, inte gick som vi ville började resan med koller och utredningar. Min känsla var att det är Maria de ska utreda eftersom det inte kan vara något fel på mig. Det behövs ingen vidare undersökning av mig och min kropp. Jag har aldrig varit särskilt förtjust av läkarbesök, sjukhus eller vårdcentraler överlag. När den dagen kom då Maria berättade att VI skulle utredas slog det slint för mig.
 
Jag blev rädd, ledsen, arg och förtvivlad och sade något i stil med att "Jag tänker inte göra någon jävla utredning". Varför skulle jag göra det? Det är inget fel på mig och jag vill inte att man undersöker mig i onödan. Naivt? Ja, kanske. Jag vet att det var min rädsla som fick mig att reagera på det sättet. Min rädsla för att man eventuellt skulle hitta något. HIV, könssjukdomar eller att jag var steril var jag livrädd för.
 
Att lämna mitt första spermaprov blev även en värre upplevelse än vad jag innan befarat. Kliniken var en byggnadsarbetsplats, åtminstonde kändes det så, och det fanns inget inrett och färdigt rum. Istället serverades jag en trång toalett på ett fåtal kvadratmeter. Att toaletten dessutom låg i en lång smal korridor, vägg i vägg med labbet med stora glasrutor var inget som gjorde mig det minsta upphetsad. Krydda denna upplevelse med att det dessutom var kö! En handfull män i samma situation som mig stod på led med en plastburk i handen. Gamnackar och skam osade i den smala korridoren.
 
Jag bröt inte ihop då, jag blev tårögd och erbjuden en annan toalett på entréplan. Det besöket fick mig däremot att bryta ihop. Nu bjöds det istället på en nerkissad handikapptoalett ett tiotal meter från entrén och parkeringen. Nej tack! Vi åkte hem istället med plastburken och kom tillbaka med ett godkänt och felfritt prov femton minuter senare.
 
Den biten var jobbig, biten innan provet, men desto jobbigare var väntan på resultatet. Att gå och vänta på brevet med resultatet av mitt spermaprov var hemsk. Även när brevet kom och vi, jag och Maria, skulle tolka texten blev jag arg och en dålig pojkvän.
 
Vad menas med något nedsatt rörlighet? Är det mig det är fel på? Kommer vi aldrig att bli föräldrar på grund av mig?
 
Innan det här inlägg drar iväg och blir en självbiografi väljer jag att avsluta. I min fortsättning kommer fler mindre härliga upplevelser.
 
Ta hand om er och god fortsättning!
 
/Johan
 
 

Rädsla, skam och lite sperma del 1

Allmänt En kommentar
Att minnas tillbaka är inte jobbigt för mig, inte längre i alla fall. Det som ställer till det och det som gör det svårt är faktumet att allt flyter ihop. Vår bubbla har växt sig från storlek mindre till enorm. I och med skapandet av den här bloggen, och det faktum att vi kan prata öppet om livet som ofrivilligt barnlösa, har den bubblan nu spruckit. Visst går vi in i bubblan när det vankas nya försök, men skillnaden nu är att ni är med på den resan.
 
Det jag minns från början, de första stegen av den av den här resan, är att vi försökte och försökte bli gravida. Vi räknade dagar, hade sex på bestämda tider (jättekul till en början) och började planera för ett liv som föräldrar. Tankar så som "det här är kanske sista julen som det bara är vi två" flög ofta förbi.
 
När det nu, som bekant, inte gick som vi ville började resan med koller och utredningar. Min känsla var att det är Maria de ska utreda eftersom det inte kan vara något fel på mig. Det behövs ingen vidare undersökning av mig och min kropp. Jag har aldrig varit särskilt förtjust av läkarbesök, sjukhus eller vårdcentraler överlag. När den dagen kom då Maria berättade att VI skulle utredas slog det slint för mig.
 
Jag blev rädd, ledsen, arg och förtvivlad och sade något i stil med att "Jag tänker inte göra någon jävla utredning". Varför skulle jag göra det? Det är inget fel på mig och jag vill inte att man undersöker mig i onödan. Naivt? Ja, kanske. Jag vet att det var min rädsla som fick mig att reagera på det sättet. Min rädsla för att man eventuellt skulle hitta något. HIV, könssjukdomar eller att jag var steril var jag livrädd för.
 
Att lämna mitt första spermaprov blev även en värre upplevelse än vad jag innan befarat. Kliniken var en byggnadsarbetsplats, åtminstonde kändes det så, och det fanns inget inrett och färdigt rum. Istället serverades jag en trång toalett på ett fåtal kvadratmeter. Att toaletten dessutom låg i en lång smal korridor, vägg i vägg med labbet med stora glasrutor var inget som gjorde mig det minsta upphetsad. Krydda denna upplevelse med att det dessutom var kö! En handfull män i samma situation som mig stod på led med en plastburk i handen. Gamnackar och skam osade i den smala korridoren.
 
Jag bröt inte ihop då, jag blev tårögd och erbjuden en annan toalett på entréplan. Det besöket fick mig däremot att bryta ihop. Nu bjöds det istället på en nerkissad handikapptoalett ett tiotal meter från entrén och parkeringen. Nej tack! Vi åkte hem istället med plastburken och kom tillbaka med ett godkänt och felfritt prov femton minuter senare.
 
Den biten var jobbig, biten innan provet, men desto jobbigare var väntan på resultatet. Att gå och vänta på brevet med resultatet av mitt spermaprov var hemsk. Även när brevet kom och vi, jag och Maria, skulle tolka texten blev jag arg och en dålig pojkvän.
 
Vad menas med något nedsatt rörlighet? Är det mig det är fel på? Kommer vi aldrig att bli föräldrar på grund av mig?
 
Innan det här inlägg drar iväg och blir en självbiografi väljer jag att avsluta. I min fortsättning kommer fler mindre härliga upplevelser.
 
Ta hand om er och god fortsättning!
 
/Johan
 
 

Vi har fått många frågor om hur det har sett ut för oss tidigare. Hur många ägg har plockats, hur många blev befruktade etc. Jag har ingen koll. När vi väl misslyckats med ett försök har vi gått vidare till nästa. Jag tänker försöka mig på en återresa, hur allt började. Mycket för min egen del men också för er som undrar. Detta är vår historia som jag minns den.


Jag har alltid haft problem med preventivmedel, jag har testat p-piller, p-spruta och mini-piller. För 4 år sen fungerade inte mina p-piller så bra. Jag mådde inte bra av dem. Så vi bestämde oss för att sluta. Inte för att vi bestämde oss för att skaffa barn aktivt men vi tog chansen. Jag hade även vänner då som försökte aktivt men inte lyckades. Så tanken på att det kunde ta lång tid fanns. 

Det var en jobbig tid efter. Jag tror att Johan var lite nervös över att det skulle gå för fort. Vi hade ändå inte varit tillsammans så länge och han hade nog inte haft planer på barn innan detta kom upp. Jag som är äldre än Johan önskade att det skulle fungera. Så medan Johan kanske andades ut så blev jag besviken när mensen kom. 

På våren 2013 började min mens att krångla, den följde inte sin cykel och jag hade oregelbundna blödningar som gjorde mig knäpp. Vi kontakta kvinnohälsan och fick komma dit. Om jag minns rätt så fick jag börja med en tablett som skulle göra att min mens blev regelbunden. Jag fick också börja med pergotime för ägglossningen. Så tabletter för att ha koll när mensen kom och tabletter för att ha koll på ägglossning. Eftersom jag fick hjälp med ägglossning fick jag också varje månad gå på koll för att se så det inte blev för många äggblåsor. Det var då min vana att sitta i gyn-stolen började.

När vi väl fick hjälp började vårt hopp att växa. Nu hade vi båda landat i tanken att vi ska bli gravida. Vi hade svårt att planera långt fram. Vi flyttade till radhus och ett av rummen skulle bli barnrum. Det är nu, sista halvåret som jag har inrett det ordentligt till ett gästrum. Vi har slutat planera och vi bokar saker långt fram. Vi blir ändå bara besvikna. 

Min mens blev regelbunden men jag fortsatte äta pergotime. Innan sommaren fick Johan utredas. Hans utredning får han själv berätta om men jag önskar att han hade sluppit. Jag fick ta ägglossningssprutor som extra hjälp. 
Den första fick min kollega ta på toaletten på mitt jobb. Jag visste inte hur det skulle vara att sticka sig själv, det vet jag idag!

När jag varit på koll och fått klartecken på att det såg bra ut var det dags att ha befrukta. Det var nu vår tajming aldrig var den bästa. Att ha sex på bestämda tider är svårt. Johan jobbade dygn, någon var bortrest... eller vi var helt enkelt inte sugna. Men vi ville så gärna bli gravida. Så vi löste det. Ibland med tårar efteråt. Det är nu ett sexliv förstörs. 

Så här håller vi på. Hösten kommer! Johan utreds mer och vi får klartecken på att vi ska sättas i ivf-kö. Hoppet om att bli gravida på egen hand försvinner men hoppet om att nu får vi hjälp och nu kommer vi lyckas tänds. 

/ Maria 

Vår resa del.1

Allmänt Kommentera

Vi har fått många frågor om hur det har sett ut för oss tidigare. Hur många ägg har plockats, hur många blev befruktade etc. Jag har ingen koll. När vi väl misslyckats med ett försök har vi gått vidare till nästa. Jag tänker försöka mig på en återresa, hur allt började. Mycket för min egen del men också för er som undrar. Detta är vår historia som jag minns den.


Jag har alltid haft problem med preventivmedel, jag har testat p-piller, p-spruta och mini-piller. För 4 år sen fungerade inte mina p-piller så bra. Jag mådde inte bra av dem. Så vi bestämde oss för att sluta. Inte för att vi bestämde oss för att skaffa barn aktivt men vi tog chansen. Jag hade även vänner då som försökte aktivt men inte lyckades. Så tanken på att det kunde ta lång tid fanns. 

Det var en jobbig tid efter. Jag tror att Johan var lite nervös över att det skulle gå för fort. Vi hade ändå inte varit tillsammans så länge och han hade nog inte haft planer på barn innan detta kom upp. Jag som är äldre än Johan önskade att det skulle fungera. Så medan Johan kanske andades ut så blev jag besviken när mensen kom. 

På våren 2013 började min mens att krångla, den följde inte sin cykel och jag hade oregelbundna blödningar som gjorde mig knäpp. Vi kontakta kvinnohälsan och fick komma dit. Om jag minns rätt så fick jag börja med en tablett som skulle göra att min mens blev regelbunden. Jag fick också börja med pergotime för ägglossningen. Så tabletter för att ha koll när mensen kom och tabletter för att ha koll på ägglossning. Eftersom jag fick hjälp med ägglossning fick jag också varje månad gå på koll för att se så det inte blev för många äggblåsor. Det var då min vana att sitta i gyn-stolen började.

När vi väl fick hjälp började vårt hopp att växa. Nu hade vi båda landat i tanken att vi ska bli gravida. Vi hade svårt att planera långt fram. Vi flyttade till radhus och ett av rummen skulle bli barnrum. Det är nu, sista halvåret som jag har inrett det ordentligt till ett gästrum. Vi har slutat planera och vi bokar saker långt fram. Vi blir ändå bara besvikna. 

Min mens blev regelbunden men jag fortsatte äta pergotime. Innan sommaren fick Johan utredas. Hans utredning får han själv berätta om men jag önskar att han hade sluppit. Jag fick ta ägglossningssprutor som extra hjälp. 
Den första fick min kollega ta på toaletten på mitt jobb. Jag visste inte hur det skulle vara att sticka sig själv, det vet jag idag!

När jag varit på koll och fått klartecken på att det såg bra ut var det dags att ha befrukta. Det var nu vår tajming aldrig var den bästa. Att ha sex på bestämda tider är svårt. Johan jobbade dygn, någon var bortrest... eller vi var helt enkelt inte sugna. Men vi ville så gärna bli gravida. Så vi löste det. Ibland med tårar efteråt. Det är nu ett sexliv förstörs. 

Så här håller vi på. Hösten kommer! Johan utreds mer och vi får klartecken på att vi ska sättas i ivf-kö. Hoppet om att bli gravida på egen hand försvinner men hoppet om att nu får vi hjälp och nu kommer vi lyckas tänds. 

/ Maria