Dagarna går fort men tiden står still. Jag längtar till vår första koll. Den görs i v.7. Så det är snart en vecka kvar. Tiden dit går så sakta. Varje dag är en tuff dag. 


Igår var en riktigt tuff dag. Johan var iväg fredag till lördag så bara att sova utan honom var ovant. Vid ca 01.30 vaknar jag & gör mitt nattliga toalettbesök. Jag blöder... jag skyndar mig snabbt till sängen igen och bäddar ner mig. Jag vågar inte gråta men smärtan är hemsk. Hur i helvete kan det bli så här? Varför? Johan är inte hemma och här ligger jag alldeles själv. Jag ligger vaken, länge. Går på toaletten igen. Ingenting. Försöker somna om. Går på toaletten ännu en gång. Ingenting. Jag tror att jag går på toaletten 5-6 gånger innan jag inser att det kommer inget mer blod. Jag somnar till slut om vid 5-tiden och klockan ringer vid 7. 

Att tro det värsta till att försöka inse att det nog inte var någon fara. Det är så konstigt att behöva leva med denna oro. Jag kommer att bli knäpp av detta. Jag ältar och frågar. Några av mina vänner får inte bara ett utan ibland tjugo meddelanden på en dag. Jag måste få älta. Jag måste få höra att det jag upplever är normalt. Det är inte alltid de kan svara men jag är så glad över er. Att ni tar er tid att iaf lugna mig lite. Tack! 

// Maria 

Jag kommer bli knäpp...

Allmänt Kommentera

Dagarna går fort men tiden står still. Jag längtar till vår första koll. Den görs i v.7. Så det är snart en vecka kvar. Tiden dit går så sakta. Varje dag är en tuff dag. 


Igår var en riktigt tuff dag. Johan var iväg fredag till lördag så bara att sova utan honom var ovant. Vid ca 01.30 vaknar jag & gör mitt nattliga toalettbesök. Jag blöder... jag skyndar mig snabbt till sängen igen och bäddar ner mig. Jag vågar inte gråta men smärtan är hemsk. Hur i helvete kan det bli så här? Varför? Johan är inte hemma och här ligger jag alldeles själv. Jag ligger vaken, länge. Går på toaletten igen. Ingenting. Försöker somna om. Går på toaletten ännu en gång. Ingenting. Jag tror att jag går på toaletten 5-6 gånger innan jag inser att det kommer inget mer blod. Jag somnar till slut om vid 5-tiden och klockan ringer vid 7. 

Att tro det värsta till att försöka inse att det nog inte var någon fara. Det är så konstigt att behöva leva med denna oro. Jag kommer att bli knäpp av detta. Jag ältar och frågar. Några av mina vänner får inte bara ett utan ibland tjugo meddelanden på en dag. Jag måste få älta. Jag måste få höra att det jag upplever är normalt. Det är inte alltid de kan svara men jag är så glad över er. Att ni tar er tid att iaf lugna mig lite. Tack! 

// Maria 

Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria 

Hur ska jag våga hoppas?

Allmänt 7 kommentarer

Nu har jag precis gjort det. Det värsta besöket för dagen. Jag får oftast min mens på natten eller morgonen. Så att gå på toaletten när jag vaknat är min fasa. Den här morgonen var det lugnt. 


Just nu lever jag för två saker. Att klara av toalettbesöken och somna på kvällen utan att ha fått någon blödning under dagen. 

Ni har följt oss i snart ett år här på vår blogg. Ni har stöttat oss och skickat så mycket kärlek. Vi vet att ni undrar. Då behöver vi också berätta. 

I söndags fick jag en blödning. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var förtvivlad och arg över att inte ens få en vecka med lite hopp iaf. På måndagen var det inget mer. Sen dess har jag inte fått någon mer blödning. Jag har fått berättat att det kan vara något positivt. Att vårt embryo fäste. 

Därefter har jag känt ett lugn, ett lugn jag aldrig tidigare känt. Min kropp har mått bra. 
Till igår... då vaknade jag med världens mensvärk. Direkt var sorgen över mig och jag gick hela dagen och väntade på mensen. Det var exakt en vecka efter återföring. Dagen då blödningen alltid kommit. Varje toalettbesök var en oro. Men inget... somnade sött. 

Nu är det tidig morgon. Jag har även idag vaknat med molande värk. Hur ska jag våga hoppas? Dessa dagar är hemska. Idag fyller jag dagen med att köra fyra danspass med barnen. Ikväll blir det stand-up med vänner. Vi gör allt för att fylla dagarna med glädje så hoppas vi att vårt välmående gör att Liten vill stanna kvar hos oss. 

Så fortsätt håll tummarna. Snart är vi en liten bit på väg mot det vi länge längtat efter. 
// Maria 

Då är det lilla embryot på plats. Jag tänker ta hand om det på bästa sätt och hoppas att det hjälper för att vilja fästa och stanna. 


De tinade ett och det klarade sig fint. Ett 100%-igt embryo. Så det innebär att ett är kvar i frysen. Det är bra. 

Nu kommer den hemska perioden. Perioden av väntan, känslor & ovisshet. Därför fyller vi den här perioden med kärlek.  Vi tankar energi med vänner och varandra. 
 
Tack för all fin omtanke ni visar oss! ❤️

// Maria 

Väntan...

Allmänt 2 kommentarer

Då är det lilla embryot på plats. Jag tänker ta hand om det på bästa sätt och hoppas att det hjälper för att vilja fästa och stanna. 


De tinade ett och det klarade sig fint. Ett 100%-igt embryo. Så det innebär att ett är kvar i frysen. Det är bra. 

Nu kommer den hemska perioden. Perioden av väntan, känslor & ovisshet. Därför fyller vi den här perioden med kärlek.  Vi tankar energi med vänner och varandra. 
 
Tack för all fin omtanke ni visar oss! ❤️

// Maria