Så var den borta, likt en mjukglass i solen är nu semestern puts väck. Nu gäller det att komma tillbaka in i vardagens rutiner igen. I vårt fall gäller detta i två veckor innan den efterlängtade bröllopsresan går av stapeln. En resa som kommer vara så mycket mer än bara en resa. 


Vi kommer ladda våra batterier, njuta av värmen, njuta av varandra och förhoppningsvis är vi mer än redo för att ta oss an höstens alla utmaningar. För de är fler än en. 


Maria skrev i sitt öppenhjärtliga inlägg om sin panikångest, sömnsvårigheter och dåliga självkänsla. Hon är magisk den kvinnan, trots allt det håller hon humöret upp många gånger. De gånger hon inte gör det, då kommer hon tillbaka starkare och vackrare än någonsin. Min fru!


Jag då? Jag har nog borrat ner huvudet i sanden lite för djupt den här gången. 


Självkänslan. Den är det inget fel på, jag är troligtvis den mest fåfänga människan ni kan träffa.  Jag vill gå upp i vikt, det har jag bitvis lyckats med. Nu ska jag bygga lite muskler, där finns det en plan och allt handlar om jag kan övervinna min bekvämlighet och skapa nya rutiner. Jag vill tro det, idag är jag redo för det och har, i mitt huvud, satt ett startdatum för när det ska få ta fart. 


Panikångest. Var ett främmande begrepp för mig fram tills den dagen jag inte orkade bära sorgen från min pappas bortgång, då hände det första gången. På en toalett på min dåvarande arbetsplats. Sedan dess har det varit lugnt. Tills i våras. 


Jag har alltid, genom åren, haft problem med att jag svimmar. Oftast beroende på stress eller dåligt blodsocker. Jag har svimmat på flyg, HLR-utbildning, blodgivning och på jobbet till exempel. Det har jag sökt för och svaret var ”du behöver äta mer”. Jag äter mer idag så att svimma har jag lärt mig behärska, dock finns rädslan kvar över att svimma.


Panikångest är något annat som jag fått (om man nu bara kan få det?) och det gör mig rädd. Det sitter i mitt huvud som ett hjärnspöke som säger åt mig att sluta andas, bli kallsvettig, se suddigt, tro att du ska svimma, känna dig instängd och bara vilja springa ut och få luft. Springa långt bort från alla människor allra helst. 


Som en social person som alltid har älskat större tillställningar med mycket folk, har jag nu blivit den motsatte och, precis som för Maria, kan jag nu dra mig för att vilja träffa nya människor. 


Den första riktigt verkliga ”attacken” skedde på ett bröllop i början på sommaren, den har jag nämnt i ett tidigare inlägg. Mycket folk, jag satt längst in i lokalen, alkohol, hjärnspöken – ingen bra kombination. Jag började se suddigt och kallsvettades under middagen. Fram till dess hade jag inte känt någonting.  Tankarna snurrade i huvudet på vad som varit med vårt egna bröllop, vad som kommer i höst med IVF och mycket mer. Tillslut säger jag till Maria, som satt mittemot mig, att jag måste ut. Jag praktiskt taget springer ut ur lokalen, snubblar lite och allt känns som en evighet. Väl ute släpper alla barriärer, tyvärr var det slutet på min och Marias festkväll.


Därefter har dessa attacker dykt upp när jag som minst behöver dem. På restauranger med mycket folk, på tåg, på tunnelbanan eller på barnteatrar. Ja ni förstår, det är inte omgivningen eller aktiviteten det handlar om. Utan snarare mängden av människor runt omkring mig. 


Då blir det tydligast. Dock händer det även i andra miljöer att huvudet spökar och jag tänker på ”fel” saker som hos frisören, ute på gatan eller inne i en butik. Saker som i sin tur påverkar andningen, jag blir rädd, rädd för att svimma eller få en blackout. Då handlar det bara om att försöka avleda och styra bort tankarna. Ibland går det och ibland går det inte.


Men det som är synonymt med allt det här och det som skrämmer mig mest är det vita ljus som möter mig när det börjar bli jobbigt. Dödsångest? Jag vet inte, jag vet bara att det är en hemsk känsla att få. Ett vitt sken som bara blir starkare och starkare, kan jag inte bryta det med något så vet jag att jag svimmar eller försvinner bort ett tag. Alldeles kallsvettig och matt i kroppen.


Vad beror det på och vad ska jag göra åt det? Min egen slutsats är att jag har massor av tankar, upplevelser och känslor som jag inte har bearbetat färdigt. Jag tror att det handlar om IVF och barnlängtan, min pappas bortgång och min och min mammas relation.


Jag är medveten om att samtalsstöd är att föredra, men precis som i Marias fall tror jag att jag behöver gå djupare än en kurators stöd.


Alla har vi våra fighter.

/Johan

Semester, panikångest och sånt

Allmänt Kommentera

Så var den borta, likt en mjukglass i solen är nu semestern puts väck. Nu gäller det att komma tillbaka in i vardagens rutiner igen. I vårt fall gäller detta i två veckor innan den efterlängtade bröllopsresan går av stapeln. En resa som kommer vara så mycket mer än bara en resa. 


Vi kommer ladda våra batterier, njuta av värmen, njuta av varandra och förhoppningsvis är vi mer än redo för att ta oss an höstens alla utmaningar. För de är fler än en. 


Maria skrev i sitt öppenhjärtliga inlägg om sin panikångest, sömnsvårigheter och dåliga självkänsla. Hon är magisk den kvinnan, trots allt det håller hon humöret upp många gånger. De gånger hon inte gör det, då kommer hon tillbaka starkare och vackrare än någonsin. Min fru!


Jag då? Jag har nog borrat ner huvudet i sanden lite för djupt den här gången. 


Självkänslan. Den är det inget fel på, jag är troligtvis den mest fåfänga människan ni kan träffa.  Jag vill gå upp i vikt, det har jag bitvis lyckats med. Nu ska jag bygga lite muskler, där finns det en plan och allt handlar om jag kan övervinna min bekvämlighet och skapa nya rutiner. Jag vill tro det, idag är jag redo för det och har, i mitt huvud, satt ett startdatum för när det ska få ta fart. 


Panikångest. Var ett främmande begrepp för mig fram tills den dagen jag inte orkade bära sorgen från min pappas bortgång, då hände det första gången. På en toalett på min dåvarande arbetsplats. Sedan dess har det varit lugnt. Tills i våras. 


Jag har alltid, genom åren, haft problem med att jag svimmar. Oftast beroende på stress eller dåligt blodsocker. Jag har svimmat på flyg, HLR-utbildning, blodgivning och på jobbet till exempel. Det har jag sökt för och svaret var ”du behöver äta mer”. Jag äter mer idag så att svimma har jag lärt mig behärska, dock finns rädslan kvar över att svimma.


Panikångest är något annat som jag fått (om man nu bara kan få det?) och det gör mig rädd. Det sitter i mitt huvud som ett hjärnspöke som säger åt mig att sluta andas, bli kallsvettig, se suddigt, tro att du ska svimma, känna dig instängd och bara vilja springa ut och få luft. Springa långt bort från alla människor allra helst. 


Som en social person som alltid har älskat större tillställningar med mycket folk, har jag nu blivit den motsatte och, precis som för Maria, kan jag nu dra mig för att vilja träffa nya människor. 


Den första riktigt verkliga ”attacken” skedde på ett bröllop i början på sommaren, den har jag nämnt i ett tidigare inlägg. Mycket folk, jag satt längst in i lokalen, alkohol, hjärnspöken – ingen bra kombination. Jag började se suddigt och kallsvettades under middagen. Fram till dess hade jag inte känt någonting.  Tankarna snurrade i huvudet på vad som varit med vårt egna bröllop, vad som kommer i höst med IVF och mycket mer. Tillslut säger jag till Maria, som satt mittemot mig, att jag måste ut. Jag praktiskt taget springer ut ur lokalen, snubblar lite och allt känns som en evighet. Väl ute släpper alla barriärer, tyvärr var det slutet på min och Marias festkväll.


Därefter har dessa attacker dykt upp när jag som minst behöver dem. På restauranger med mycket folk, på tåg, på tunnelbanan eller på barnteatrar. Ja ni förstår, det är inte omgivningen eller aktiviteten det handlar om. Utan snarare mängden av människor runt omkring mig. 


Då blir det tydligast. Dock händer det även i andra miljöer att huvudet spökar och jag tänker på ”fel” saker som hos frisören, ute på gatan eller inne i en butik. Saker som i sin tur påverkar andningen, jag blir rädd, rädd för att svimma eller få en blackout. Då handlar det bara om att försöka avleda och styra bort tankarna. Ibland går det och ibland går det inte.


Men det som är synonymt med allt det här och det som skrämmer mig mest är det vita ljus som möter mig när det börjar bli jobbigt. Dödsångest? Jag vet inte, jag vet bara att det är en hemsk känsla att få. Ett vitt sken som bara blir starkare och starkare, kan jag inte bryta det med något så vet jag att jag svimmar eller försvinner bort ett tag. Alldeles kallsvettig och matt i kroppen.


Vad beror det på och vad ska jag göra åt det? Min egen slutsats är att jag har massor av tankar, upplevelser och känslor som jag inte har bearbetat färdigt. Jag tror att det handlar om IVF och barnlängtan, min pappas bortgång och min och min mammas relation.


Jag är medveten om att samtalsstöd är att föredra, men precis som i Marias fall tror jag att jag behöver gå djupare än en kurators stöd.


Alla har vi våra fighter.

/Johan

Vi har fått många frågor om hur det har sett ut för oss tidigare. Hur många ägg har plockats, hur många blev befruktade etc. Jag har ingen koll. När vi väl misslyckats med ett försök har vi gått vidare till nästa. Jag tänker försöka mig på en återresa, hur allt började. Mycket för min egen del men också för er som undrar. Detta är vår historia som jag minns den.


Jag har alltid haft problem med preventivmedel, jag har testat p-piller, p-spruta och mini-piller. För 4 år sen fungerade inte mina p-piller så bra. Jag mådde inte bra av dem. Så vi bestämde oss för att sluta. Inte för att vi bestämde oss för att skaffa barn aktivt men vi tog chansen. Jag hade även vänner då som försökte aktivt men inte lyckades. Så tanken på att det kunde ta lång tid fanns. 

Det var en jobbig tid efter. Jag tror att Johan var lite nervös över att det skulle gå för fort. Vi hade ändå inte varit tillsammans så länge och han hade nog inte haft planer på barn innan detta kom upp. Jag som är äldre än Johan önskade att det skulle fungera. Så medan Johan kanske andades ut så blev jag besviken när mensen kom. 

På våren 2013 började min mens att krångla, den följde inte sin cykel och jag hade oregelbundna blödningar som gjorde mig knäpp. Vi kontakta kvinnohälsan och fick komma dit. Om jag minns rätt så fick jag börja med en tablett som skulle göra att min mens blev regelbunden. Jag fick också börja med pergotime för ägglossningen. Så tabletter för att ha koll när mensen kom och tabletter för att ha koll på ägglossning. Eftersom jag fick hjälp med ägglossning fick jag också varje månad gå på koll för att se så det inte blev för många äggblåsor. Det var då min vana att sitta i gyn-stolen började.

När vi väl fick hjälp började vårt hopp att växa. Nu hade vi båda landat i tanken att vi ska bli gravida. Vi hade svårt att planera långt fram. Vi flyttade till radhus och ett av rummen skulle bli barnrum. Det är nu, sista halvåret som jag har inrett det ordentligt till ett gästrum. Vi har slutat planera och vi bokar saker långt fram. Vi blir ändå bara besvikna. 

Min mens blev regelbunden men jag fortsatte äta pergotime. Innan sommaren fick Johan utredas. Hans utredning får han själv berätta om men jag önskar att han hade sluppit. Jag fick ta ägglossningssprutor som extra hjälp. 
Den första fick min kollega ta på toaletten på mitt jobb. Jag visste inte hur det skulle vara att sticka sig själv, det vet jag idag!

När jag varit på koll och fått klartecken på att det såg bra ut var det dags att ha befrukta. Det var nu vår tajming aldrig var den bästa. Att ha sex på bestämda tider är svårt. Johan jobbade dygn, någon var bortrest... eller vi var helt enkelt inte sugna. Men vi ville så gärna bli gravida. Så vi löste det. Ibland med tårar efteråt. Det är nu ett sexliv förstörs. 

Så här håller vi på. Hösten kommer! Johan utreds mer och vi får klartecken på att vi ska sättas i ivf-kö. Hoppet om att bli gravida på egen hand försvinner men hoppet om att nu får vi hjälp och nu kommer vi lyckas tänds. 

/ Maria 

Vår resa del.1

Allmänt Kommentera

Vi har fått många frågor om hur det har sett ut för oss tidigare. Hur många ägg har plockats, hur många blev befruktade etc. Jag har ingen koll. När vi väl misslyckats med ett försök har vi gått vidare till nästa. Jag tänker försöka mig på en återresa, hur allt började. Mycket för min egen del men också för er som undrar. Detta är vår historia som jag minns den.


Jag har alltid haft problem med preventivmedel, jag har testat p-piller, p-spruta och mini-piller. För 4 år sen fungerade inte mina p-piller så bra. Jag mådde inte bra av dem. Så vi bestämde oss för att sluta. Inte för att vi bestämde oss för att skaffa barn aktivt men vi tog chansen. Jag hade även vänner då som försökte aktivt men inte lyckades. Så tanken på att det kunde ta lång tid fanns. 

Det var en jobbig tid efter. Jag tror att Johan var lite nervös över att det skulle gå för fort. Vi hade ändå inte varit tillsammans så länge och han hade nog inte haft planer på barn innan detta kom upp. Jag som är äldre än Johan önskade att det skulle fungera. Så medan Johan kanske andades ut så blev jag besviken när mensen kom. 

På våren 2013 började min mens att krångla, den följde inte sin cykel och jag hade oregelbundna blödningar som gjorde mig knäpp. Vi kontakta kvinnohälsan och fick komma dit. Om jag minns rätt så fick jag börja med en tablett som skulle göra att min mens blev regelbunden. Jag fick också börja med pergotime för ägglossningen. Så tabletter för att ha koll när mensen kom och tabletter för att ha koll på ägglossning. Eftersom jag fick hjälp med ägglossning fick jag också varje månad gå på koll för att se så det inte blev för många äggblåsor. Det var då min vana att sitta i gyn-stolen började.

När vi väl fick hjälp började vårt hopp att växa. Nu hade vi båda landat i tanken att vi ska bli gravida. Vi hade svårt att planera långt fram. Vi flyttade till radhus och ett av rummen skulle bli barnrum. Det är nu, sista halvåret som jag har inrett det ordentligt till ett gästrum. Vi har slutat planera och vi bokar saker långt fram. Vi blir ändå bara besvikna. 

Min mens blev regelbunden men jag fortsatte äta pergotime. Innan sommaren fick Johan utredas. Hans utredning får han själv berätta om men jag önskar att han hade sluppit. Jag fick ta ägglossningssprutor som extra hjälp. 
Den första fick min kollega ta på toaletten på mitt jobb. Jag visste inte hur det skulle vara att sticka sig själv, det vet jag idag!

När jag varit på koll och fått klartecken på att det såg bra ut var det dags att ha befrukta. Det var nu vår tajming aldrig var den bästa. Att ha sex på bestämda tider är svårt. Johan jobbade dygn, någon var bortrest... eller vi var helt enkelt inte sugna. Men vi ville så gärna bli gravida. Så vi löste det. Ibland med tårar efteråt. Det är nu ett sexliv förstörs. 

Så här håller vi på. Hösten kommer! Johan utreds mer och vi får klartecken på att vi ska sättas i ivf-kö. Hoppet om att bli gravida på egen hand försvinner men hoppet om att nu får vi hjälp och nu kommer vi lyckas tänds. 

/ Maria 

Våra fyra tidigare försök har egentligen sett likadana ut. Jag har nedreglerats genom nässpray. Detta innebär att all egen produktion försvinner. Det går att jämföras med att hamna i klimakteriet. Jag har drabbats av vallningar, migrän, trötthet men det jobbigaste av allt har varit hormonerna. Jag har inte riktigt känt igen mig själv i mina känslor. Jag har gråtit otroligt mycket för saker jag kanske egentligen inte skulle gråta för. Efter nedreglering börjar jag med sprutor för att få igång produktionen igen. Därefter går vi på koll för att se om äggblåsorna växer och hur kroppen reagerar. Därefter plockas ägg ut, befruktas och sätts tillbaka.
Denna gång hoppar vi över nedregleringen. Så himla skönt! Så i fredags började jag med Menopur, 187,5 enheter. Idag ökar vi dosen till 225 enheter samt att jag tar ytterligare en spruta,Orgalutran. Så någongång mellan klockan 19-21 ska jag ta Menopur. Mellan klockan 21-23 ska jag ta Orgalutran.
Idag tog jag Menopur 20.50, den skulle jag kunna ta i sömnen. Den känns inget och jag kan idag ta den där jag är. Eftersom det är första gången jag ska ta Orgalutran så börjar jag läsa lite i bipackssedeln. Oj, den ska tas i låret! Eller? Hm?! Jag blir osäker och smsar en fin vän som gått igenom samma procedur. Tyvärr svarar hon mig med frågor tillbaka. Jag känner att paniken börjar komma. Jag har ju ingen koll! Jag letar reda på informationsbladet och där står det att sprutan ska tas på ett lämpligt ställe som läkaren/barnmorskan har visat. Fast nu har vi inte setts och pratat om sprutan utan tagit allt på telefon och jag kan inte minnas att jag fått veta var jag ska ta den. Nu börjar min vän minnas. Hon tog den i magen, en på vardera sida. Jag litar på henne! Efter lite tårar har jag nu tagit den. Den kommer jag inte ta i sömnen, för den kändes. Jag trodde aldrig att det skulle bli en vana att ta sprutor i magen. Det är som att göra ultraljud, flera gånger i månaden lägger jag mig i den "läskiga" stolen som egentligen inte är så läskig. Mitt underliv har visats upp för många olika läkare och barnmorskor. Att det skulle bli en vana trodde jag aldrig! Men vad gör vi inte för att nå vår dröm om ett barn?
 
 
 
/Maria
 
 
 
 
 

Ökad dos & ytterligare en spruta

bakgrund Kommentera
Våra fyra tidigare försök har egentligen sett likadana ut. Jag har nedreglerats genom nässpray. Detta innebär att all egen produktion försvinner. Det går att jämföras med att hamna i klimakteriet. Jag har drabbats av vallningar, migrän, trötthet men det jobbigaste av allt har varit hormonerna. Jag har inte riktigt känt igen mig själv i mina känslor. Jag har gråtit otroligt mycket för saker jag kanske egentligen inte skulle gråta för. Efter nedreglering börjar jag med sprutor för att få igång produktionen igen. Därefter går vi på koll för att se om äggblåsorna växer och hur kroppen reagerar. Därefter plockas ägg ut, befruktas och sätts tillbaka.
Denna gång hoppar vi över nedregleringen. Så himla skönt! Så i fredags började jag med Menopur, 187,5 enheter. Idag ökar vi dosen till 225 enheter samt att jag tar ytterligare en spruta,Orgalutran. Så någongång mellan klockan 19-21 ska jag ta Menopur. Mellan klockan 21-23 ska jag ta Orgalutran.
Idag tog jag Menopur 20.50, den skulle jag kunna ta i sömnen. Den känns inget och jag kan idag ta den där jag är. Eftersom det är första gången jag ska ta Orgalutran så börjar jag läsa lite i bipackssedeln. Oj, den ska tas i låret! Eller? Hm?! Jag blir osäker och smsar en fin vän som gått igenom samma procedur. Tyvärr svarar hon mig med frågor tillbaka. Jag känner att paniken börjar komma. Jag har ju ingen koll! Jag letar reda på informationsbladet och där står det att sprutan ska tas på ett lämpligt ställe som läkaren/barnmorskan har visat. Fast nu har vi inte setts och pratat om sprutan utan tagit allt på telefon och jag kan inte minnas att jag fått veta var jag ska ta den. Nu börjar min vän minnas. Hon tog den i magen, en på vardera sida. Jag litar på henne! Efter lite tårar har jag nu tagit den. Den kommer jag inte ta i sömnen, för den kändes. Jag trodde aldrig att det skulle bli en vana att ta sprutor i magen. Det är som att göra ultraljud, flera gånger i månaden lägger jag mig i den "läskiga" stolen som egentligen inte är så läskig. Mitt underliv har visats upp för många olika läkare och barnmorskor. Att det skulle bli en vana trodde jag aldrig! Men vad gör vi inte för att nå vår dröm om ett barn?
 
 
 
/Maria