1 år. 1 år har gått. För 1 år sen satte vi in det finaste lilla embryo. Med en olustig känsla lämnade vi Uppsala och stannade i Stockholm för att se Oskar Linnros. Det var början på ett konsertår men framför allt början på en graviditet som skulle gå vägen. Vi var så säkra på ett misslyckande så jag tror att vi fortfarande är förvånade. 

Nu sitter jag här och tittar på den lilla människan som hela morgonen varit så ledsen nu äntligen sover lite för att vad jag hoppas vakna snart med ett underbart leende. Tänk... att den lilla pricken på skärmen på cvl-kliniken skulle utvecklas till Otto. Jag är så tacksam för det. 

//Maria 

Årsdagen

Allmänt Kommentera
1 år. 1 år har gått. För 1 år sen satte vi in det finaste lilla embryo. Med en olustig känsla lämnade vi Uppsala och stannade i Stockholm för att se Oskar Linnros. Det var början på ett konsertår men framför allt början på en graviditet som skulle gå vägen. Vi var så säkra på ett misslyckande så jag tror att vi fortfarande är förvånade. 

Nu sitter jag här och tittar på den lilla människan som hela morgonen varit så ledsen nu äntligen sover lite för att vad jag hoppas vakna snart med ett underbart leende. Tänk... att den lilla pricken på skärmen på cvl-kliniken skulle utvecklas till Otto. Jag är så tacksam för det. 

//Maria 
Otto växer! Tack vare ersättning. 
Otto kräks mer! Tack vare ersättning. 
Otto verkar mer hungrig så vi matar på. Men de senaste dagarna har kräkningarna blivit mer. Tydligen får han lite för mycket att äta. Så nu drar vi ner på ersättningen och ökar dosen medicin. Jag är så trött på kräkningarna. Vårt golv består av mer kräkfläckar än dammtussar. Solen gör mig påmind om dem om dagarna. Otto byter kläder 4-5 ggr/ dag. Jag själv är glad om jag får behålla samma kläder en hel dag. 
 
I skrivandets stund sitter jag ensam i soffan, Johan är på fotbollsträning och Otto sover. Sen lite mer än en vecka tillbaka har vi fått en kvällsrutin för Otto. Han somnar runt 20-tiden. Helt plötsligt är det bara jag och Johan om kvällarna. Första kvällen gick jag och tittade till honom var 5:e minut, det slutade med att vi gick och la oss strax därefter. En kväll åt vi en sen middag och visste knappt vad vi skulle prata om. Eller första kvällen Johan sövde och jag satt helt ensam. Det är märkligt. Otto har bara funnits hos oss i 3 månader och jag har glömt bort vad vi gjorde innan Otto. 
 
Otto är en underbar liten människa. Det bästa som finns är att titta på honom och han lyser upp hela min värld. När han skrattar högt värmer det hela min kropp. Otto vet redan vad han vill och han bestämmer här hemma. Han pratar, sjunger och skriker högt när han är missnöjd. Han vill hålla handen när han ska sova och släpper knappt snutten när han är trött. Han är nyfiken och social. Just nu på håll då han är helst är med mamma och pappa. Han är tålmodig, speciellt med sin pappa som inte alltid har koll på hur kläderna ska sitta. Vi har en härlig tid framför oss då han utvecklas så mycket hela tiden. 
 
Jag har landat. Jag tycker att det är så mysigt att vara hemma med honom. Det är fortfarande tufft emellanåt och jag önskar att han kunde börja prata snart så att han kan berätta vad han vill och känner så att jag slipper gissa. Våra dagar tillsammans går fort och jag skulle kunna hitta på saker varje dag men det är så skönt att också bara vara hemma. 
 
Nej nu ska jag nog krypa ner i sängen bredvid det finaste vi har. 
// Maria

en liten uppdatering.

Allmänt Kommentera
Otto växer! Tack vare ersättning. 
Otto kräks mer! Tack vare ersättning. 
Otto verkar mer hungrig så vi matar på. Men de senaste dagarna har kräkningarna blivit mer. Tydligen får han lite för mycket att äta. Så nu drar vi ner på ersättningen och ökar dosen medicin. Jag är så trött på kräkningarna. Vårt golv består av mer kräkfläckar än dammtussar. Solen gör mig påmind om dem om dagarna. Otto byter kläder 4-5 ggr/ dag. Jag själv är glad om jag får behålla samma kläder en hel dag. 
 
I skrivandets stund sitter jag ensam i soffan, Johan är på fotbollsträning och Otto sover. Sen lite mer än en vecka tillbaka har vi fått en kvällsrutin för Otto. Han somnar runt 20-tiden. Helt plötsligt är det bara jag och Johan om kvällarna. Första kvällen gick jag och tittade till honom var 5:e minut, det slutade med att vi gick och la oss strax därefter. En kväll åt vi en sen middag och visste knappt vad vi skulle prata om. Eller första kvällen Johan sövde och jag satt helt ensam. Det är märkligt. Otto har bara funnits hos oss i 3 månader och jag har glömt bort vad vi gjorde innan Otto. 
 
Otto är en underbar liten människa. Det bästa som finns är att titta på honom och han lyser upp hela min värld. När han skrattar högt värmer det hela min kropp. Otto vet redan vad han vill och han bestämmer här hemma. Han pratar, sjunger och skriker högt när han är missnöjd. Han vill hålla handen när han ska sova och släpper knappt snutten när han är trött. Han är nyfiken och social. Just nu på håll då han är helst är med mamma och pappa. Han är tålmodig, speciellt med sin pappa som inte alltid har koll på hur kläderna ska sitta. Vi har en härlig tid framför oss då han utvecklas så mycket hela tiden. 
 
Jag har landat. Jag tycker att det är så mysigt att vara hemma med honom. Det är fortfarande tufft emellanåt och jag önskar att han kunde börja prata snart så att han kan berätta vad han vill och känner så att jag slipper gissa. Våra dagar tillsammans går fort och jag skulle kunna hitta på saker varje dag men det är så skönt att också bara vara hemma. 
 
Nej nu ska jag nog krypa ner i sängen bredvid det finaste vi har. 
// Maria
Syftet med bloggen var innan Otto att få skriva av sig och att dela med sig av vår kamp och resa. När Otto kom pratade vi om bloggen, ska vi ha den kvar? Vad ska den ha för syfte? 
Vi var överens om att ha den kvar. Som en humoristisk blogg om föräldraskapet. Men var är humorn? Jag såg mig själv som den trötta bloggande mamman som skämtar om det ena och det andra. Men istället blev jag den trötta, gråtande och gnällande mamman. Bloggen tjänar inte sitt syfte. Jag hoppas iofs att några av er drog lite på smilbandet efter Johans inlägg om bajs och pruttar. 
 
Det är tufft att vara mamma. Jag insåg igår att jag & Otto har besökt sjukhuset el. bvc varje vecka sen han kom, undantag för julveckan. Då blev han 12 veckor igår. Det har många gånger varit flera besök i veckan. Den här veckan skulle vi vila. Men vi är inte helt överens om hur måltiderna ska gå till. Jag vill ha lugna stunder där han äter till han är mätt. Otto vill något annat, skriker var 10:e sekund och många gånger avslutar vi utan att han är klar mest för att han är så arg. Så har det varit sista veckorna. Att bara säga det högt att jag inte orkar amma mer gjorde ont. Det är en känsla av misslyckande och att jag ger upp. Men jag har valt att undvika offentliga måltider då han bara skriker. Jag dömer ingen, vill/kan man inte amma så ska man inte göra det. Jag var bara så inställd på att jag skulle göra det. 
Jag ringde bvc för råd och fick då komma dit på viktkoll och samtal. Då visar det sig att Otto avviker från sin egen kurva igen. Efter lite tårar och stöd så kom de fram till att han ska få ersättning också. Så efter varje amning får han nu lite ersättning. Vi började igårkväll. Efter ett mål så somnade han i min famn och sov 2 timmar. Det har i stort sett aldrig hänt. Då bröt jag ihop. Tänk om han inte fått i sig tillräckligt? Tänk om han äntligen blivit ordentligt mätt. Hemska mamma som inte tänkt på det. Sen såg jag framför mig hur länge han skulle sova på natten. Men där fick jag tillbaka. I natt har han varit vaken mer än någonsin känns det som. Men jag hoppas att det blir bättre. Nu ska vi testa detta och se om våra måltider blir bättre. Jag ammar gärna ett tag till men om det inte funkar så gör jag allt jag behöver för Ottos skull. 
 
Så humorn om föräldraskapet får vänta lite. Även om vi skrattar en hel del också. 
// Maria 

amning med ersättning.

Allmänt 6 kommentarer
Syftet med bloggen var innan Otto att få skriva av sig och att dela med sig av vår kamp och resa. När Otto kom pratade vi om bloggen, ska vi ha den kvar? Vad ska den ha för syfte? 
Vi var överens om att ha den kvar. Som en humoristisk blogg om föräldraskapet. Men var är humorn? Jag såg mig själv som den trötta bloggande mamman som skämtar om det ena och det andra. Men istället blev jag den trötta, gråtande och gnällande mamman. Bloggen tjänar inte sitt syfte. Jag hoppas iofs att några av er drog lite på smilbandet efter Johans inlägg om bajs och pruttar. 
 
Det är tufft att vara mamma. Jag insåg igår att jag & Otto har besökt sjukhuset el. bvc varje vecka sen han kom, undantag för julveckan. Då blev han 12 veckor igår. Det har många gånger varit flera besök i veckan. Den här veckan skulle vi vila. Men vi är inte helt överens om hur måltiderna ska gå till. Jag vill ha lugna stunder där han äter till han är mätt. Otto vill något annat, skriker var 10:e sekund och många gånger avslutar vi utan att han är klar mest för att han är så arg. Så har det varit sista veckorna. Att bara säga det högt att jag inte orkar amma mer gjorde ont. Det är en känsla av misslyckande och att jag ger upp. Men jag har valt att undvika offentliga måltider då han bara skriker. Jag dömer ingen, vill/kan man inte amma så ska man inte göra det. Jag var bara så inställd på att jag skulle göra det. 
Jag ringde bvc för råd och fick då komma dit på viktkoll och samtal. Då visar det sig att Otto avviker från sin egen kurva igen. Efter lite tårar och stöd så kom de fram till att han ska få ersättning också. Så efter varje amning får han nu lite ersättning. Vi började igårkväll. Efter ett mål så somnade han i min famn och sov 2 timmar. Det har i stort sett aldrig hänt. Då bröt jag ihop. Tänk om han inte fått i sig tillräckligt? Tänk om han äntligen blivit ordentligt mätt. Hemska mamma som inte tänkt på det. Sen såg jag framför mig hur länge han skulle sova på natten. Men där fick jag tillbaka. I natt har han varit vaken mer än någonsin känns det som. Men jag hoppas att det blir bättre. Nu ska vi testa detta och se om våra måltider blir bättre. Jag ammar gärna ett tag till men om det inte funkar så gör jag allt jag behöver för Ottos skull. 
 
Så humorn om föräldraskapet får vänta lite. Även om vi skrattar en hel del också. 
// Maria