Farsa. Daddy. Far. Pappa. Jag? Att få vara och få kalla sig för pappa är verkligen det största jag upplevt. 1/11-2018 förändrades verkligen mitt liv. Inte trodde jag att det var möjligt att känna så mycket kärlek till någon så liten, men det går och det bästa är att kärleken bara växer för var dag. Senast idag fastnade jag och Maria över Otto på skötbordet och bara observerade. Observerade och konstaterade att vi har fått en väldigt fin son, en son som varit värd all väntan.
 
Fortfarande känns det en aning främmande att kalla sig pappa eller höra någon hälsa på mig med "Hej pappa Johan!", men jag känner själv att jag växer med det i samma takt som Otto blir större. 
 
Efter att mina 10 pappadagar var över gick jag tillbaka till jobbet och där flyter man in i samma tempo och rutiner snabbt. Skillnaden nu är att jag längtar hem på ett helt annat sätt. Missförstå mig rätt, jag längtade hem förut också. Men nu längtar jag efter att få öppna dörren och komma hem till min alldeles egna familj. 
 
Otto växer, om än lite långsamt, och förundrar oss varje dag med sitt sätt att ta an världen och oss som föräldrar. Maria har imponerat på mig sedan dag ett av graviditeten, även när det har varit jobbigt har hon alltid hållit huvudet högt. Att förlossningen inte blev som vi planerat fixade denna urkvinna utan problem när vi bara fått hämta andan efter beskedet.
 
Nu när en tid har gått så värmer det att komma hem från jobbet en kall och regning dag och se henne och Otto tillsammans. Det är det mest naturliga som finns och hon får det att se så självklart ut. Hon bör hyllas, Otto kunde inte ha valt en bättre mamma än Maria.
 
Papparollen då? I dagsläget är jag förstås inte den allra viktigaste i Ottos liv, men jag vill och försöker ta vara på varje minut och stund vi har tillsammans. Blöjbyten, vaggandes i famnen eller klädombyten eller vad det nu kan vara. Jag kan bara hänvisa till min pappa och hur han var mot mig. Om jag lyckas vara en hälften så bra pappa som han var så har jag gjort ett helsikes bra jobb. Han var bäst och jag ska vara den bästa för Otto.
 
Var rädda om er!
 
/Johan 

Mitt liv som pappa

Allmänt En kommentar
Farsa. Daddy. Far. Pappa. Jag? Att få vara och få kalla sig för pappa är verkligen det största jag upplevt. 1/11-2018 förändrades verkligen mitt liv. Inte trodde jag att det var möjligt att känna så mycket kärlek till någon så liten, men det går och det bästa är att kärleken bara växer för var dag. Senast idag fastnade jag och Maria över Otto på skötbordet och bara observerade. Observerade och konstaterade att vi har fått en väldigt fin son, en son som varit värd all väntan.
 
Fortfarande känns det en aning främmande att kalla sig pappa eller höra någon hälsa på mig med "Hej pappa Johan!", men jag känner själv att jag växer med det i samma takt som Otto blir större. 
 
Efter att mina 10 pappadagar var över gick jag tillbaka till jobbet och där flyter man in i samma tempo och rutiner snabbt. Skillnaden nu är att jag längtar hem på ett helt annat sätt. Missförstå mig rätt, jag längtade hem förut också. Men nu längtar jag efter att få öppna dörren och komma hem till min alldeles egna familj. 
 
Otto växer, om än lite långsamt, och förundrar oss varje dag med sitt sätt att ta an världen och oss som föräldrar. Maria har imponerat på mig sedan dag ett av graviditeten, även när det har varit jobbigt har hon alltid hållit huvudet högt. Att förlossningen inte blev som vi planerat fixade denna urkvinna utan problem när vi bara fått hämta andan efter beskedet.
 
Nu när en tid har gått så värmer det att komma hem från jobbet en kall och regning dag och se henne och Otto tillsammans. Det är det mest naturliga som finns och hon får det att se så självklart ut. Hon bör hyllas, Otto kunde inte ha valt en bättre mamma än Maria.
 
Papparollen då? I dagsläget är jag förstås inte den allra viktigaste i Ottos liv, men jag vill och försöker ta vara på varje minut och stund vi har tillsammans. Blöjbyten, vaggandes i famnen eller klädombyten eller vad det nu kan vara. Jag kan bara hänvisa till min pappa och hur han var mot mig. Om jag lyckas vara en hälften så bra pappa som han var så har jag gjort ett helsikes bra jobb. Han var bäst och jag ska vara den bästa för Otto.
 
Var rädda om er!
 
/Johan 
Det uppdateras inte lika mycket just nu. Inte trodde väl jag att ett så litet barn skulle ta så mycket tid och bestämma så över vår vardag. Han borde ju inte göra annat än att äta och sova. 
 
På torsdag blir Otto 4 veckor och på lördag 1 månad. Oj vad det går fort. Då har jag fortfarande inte hittat rutiner eller lärt känna honom tillräckligt. När jag tror att en sak fungerar då ändrar han sig och det går inte alls. Otto är en nöjd kille. Han skriker sällan men han är bestämd och det är bara att följa hans vilja. När han är vaken har han den härligaste blicken och han verkar lyssna på allt vi säger. Idag när vi var på bvc så tror jag nog att bvc-sköterskan fick det första leendet.
Otto har varit på många kontroller och vi är inte klara än. Han kräks mycket och det påverkar honom genom att han inte går upp i vikt som han ska. Idag efter bvc fick vi åka direkt till barnkliniken för att träffa läkare. De har svårt att avgöra vad problemet är då han är pigg, vill äta och inte verkar missnöjd. Så nu avvaktar vi men får gå på täta viktkontroller. 
 
Mitt måående har blivit bättre. Men jag tror ändå att vi behöver prata mer om baby blues och depressioner. För inte visste jag att en kunde må så här. Men när jag pratar om det så är det vanligt. Hade jag vetat det så hade det kanske inte tagit lika hårt på mig eller Johan för den delen. Det är hemskt att helt plötsligt bara börja gråta och känna sig som världens sämsta människa. Att inte heller kunna förklara varför jag gråter eller hur jag känner. När Johan gång på gång frågar vad han kan göra och jag har ingen aning. Jag tror att den här flytten inte var det bästa för mig. Sen att jag trivs bra men att det blev en för stor förändring i livet med flytt och bebis. Att jag heller inte sov när jag kunde första tiden påverkade mig. Jag märker direkt när jag haft en tuffare natt eller inte vilat på dagen att jag har lättare till gråt. Jag försöker ta mig ut mer. Det är rätt tryggt inom dessa 4 väggar och sängen lockar med serier. Men ju mer jag rör mig utanför hemmet ju tryggare blir jag att göra saker. Otto lider inte av det då han sover gott i både bilen och vagnen. 
 
Jag börjar gilla mitt liv som mamma. Jag uppskattar mina dagar med Otto mer och mer. Han är det bästa som har hänt oss. Jag ska lära mig att leva i nuet och ta vara på det Otto ger mig. Jag ska lyssna på Johan och vi kommer att fixa detta tillsammans. Vi är ett riktigt bra team! 
 
Tack för alla gratulationer och hälsningar! // Maria 

mitt liv som mamma.

Allmänt Kommentera
Det uppdateras inte lika mycket just nu. Inte trodde väl jag att ett så litet barn skulle ta så mycket tid och bestämma så över vår vardag. Han borde ju inte göra annat än att äta och sova. 
 
På torsdag blir Otto 4 veckor och på lördag 1 månad. Oj vad det går fort. Då har jag fortfarande inte hittat rutiner eller lärt känna honom tillräckligt. När jag tror att en sak fungerar då ändrar han sig och det går inte alls. Otto är en nöjd kille. Han skriker sällan men han är bestämd och det är bara att följa hans vilja. När han är vaken har han den härligaste blicken och han verkar lyssna på allt vi säger. Idag när vi var på bvc så tror jag nog att bvc-sköterskan fick det första leendet.
Otto har varit på många kontroller och vi är inte klara än. Han kräks mycket och det påverkar honom genom att han inte går upp i vikt som han ska. Idag efter bvc fick vi åka direkt till barnkliniken för att träffa läkare. De har svårt att avgöra vad problemet är då han är pigg, vill äta och inte verkar missnöjd. Så nu avvaktar vi men får gå på täta viktkontroller. 
 
Mitt måående har blivit bättre. Men jag tror ändå att vi behöver prata mer om baby blues och depressioner. För inte visste jag att en kunde må så här. Men när jag pratar om det så är det vanligt. Hade jag vetat det så hade det kanske inte tagit lika hårt på mig eller Johan för den delen. Det är hemskt att helt plötsligt bara börja gråta och känna sig som världens sämsta människa. Att inte heller kunna förklara varför jag gråter eller hur jag känner. När Johan gång på gång frågar vad han kan göra och jag har ingen aning. Jag tror att den här flytten inte var det bästa för mig. Sen att jag trivs bra men att det blev en för stor förändring i livet med flytt och bebis. Att jag heller inte sov när jag kunde första tiden påverkade mig. Jag märker direkt när jag haft en tuffare natt eller inte vilat på dagen att jag har lättare till gråt. Jag försöker ta mig ut mer. Det är rätt tryggt inom dessa 4 väggar och sängen lockar med serier. Men ju mer jag rör mig utanför hemmet ju tryggare blir jag att göra saker. Otto lider inte av det då han sover gott i både bilen och vagnen. 
 
Jag börjar gilla mitt liv som mamma. Jag uppskattar mina dagar med Otto mer och mer. Han är det bästa som har hänt oss. Jag ska lära mig att leva i nuet och ta vara på det Otto ger mig. Jag ska lyssna på Johan och vi kommer att fixa detta tillsammans. Vi är ett riktigt bra team! 
 
Tack för alla gratulationer och hälsningar! // Maria 

Varannan dag har vi varit på BB för koll av Ottos gulsot. Varje gång med en klump i magen över att behöva stanna kvar över natten. I fredags fick han godkänt, det är borta nu. 
Dagarna går åt till att packa upp kartonger & amma. Jag är tacksam över att amningen fungerar så bra. Men att hitta rutiner med en ny liten människa är inte det lättaste. 
Jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara enkelt. Eller går det ens att föreställa sig hur det ska bli? Vi ska skapa relationer, rutiner & ett helt nytt liv tillsammans. Glädjen övertar mycket men bara för att vi äntligen har lyckats måste vi vara lyckliga då? Det är ett virrvarr av känslor som bara måste komma ut i form av skratt, varma kramar & en hel del tårar. 
Jag mår bra i kroppen. Jag är begränsad men ändå pigg. Jag längtar efter långa promenader och snabbare tempo i kroppen. Jag skyndar långsamt. Igår fick jag hög feber så vi fick åka in. Infektion i livmodern så nu är det 2 antibiotika-kurer i 10 dagar. 
Idag är det fars dag. En dag vi aldrig firat ihop då våra pappor tyvärr inte finns med oss. Därför är det extra underbart att vi äntligen får hylla en pappa. Och det är inte vilken pappa som helst, det är Ottos pappa. Han som sjunger för Otto i tron om att Otto ska bli musikalisk, han som redan försöker lära Otto att rimma, han som envisas med att pussa Otto på munnen med sitt stickiga skägg så skriket kommer. Ottos pappa är underbar! Tack Johan för allt du gör för oss. Du påstår att jag är stark. Det är tack vare dig!
/ Maria 

Gulsot, amning & infektioner.

Allmänt Kommentera

Varannan dag har vi varit på BB för koll av Ottos gulsot. Varje gång med en klump i magen över att behöva stanna kvar över natten. I fredags fick han godkänt, det är borta nu. 
Dagarna går åt till att packa upp kartonger & amma. Jag är tacksam över att amningen fungerar så bra. Men att hitta rutiner med en ny liten människa är inte det lättaste. 
Jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara enkelt. Eller går det ens att föreställa sig hur det ska bli? Vi ska skapa relationer, rutiner & ett helt nytt liv tillsammans. Glädjen övertar mycket men bara för att vi äntligen har lyckats måste vi vara lyckliga då? Det är ett virrvarr av känslor som bara måste komma ut i form av skratt, varma kramar & en hel del tårar. 
Jag mår bra i kroppen. Jag är begränsad men ändå pigg. Jag längtar efter långa promenader och snabbare tempo i kroppen. Jag skyndar långsamt. Igår fick jag hög feber så vi fick åka in. Infektion i livmodern så nu är det 2 antibiotika-kurer i 10 dagar. 
Idag är det fars dag. En dag vi aldrig firat ihop då våra pappor tyvärr inte finns med oss. Därför är det extra underbart att vi äntligen får hylla en pappa. Och det är inte vilken pappa som helst, det är Ottos pappa. Han som sjunger för Otto i tron om att Otto ska bli musikalisk, han som redan försöker lära Otto att rimma, han som envisas med att pussa Otto på munnen med sitt stickiga skägg så skriket kommer. Ottos pappa är underbar! Tack Johan för allt du gör för oss. Du påstår att jag är stark. Det är tack vare dig!
/ Maria