Sen vi började blogga har vi fått så mycket respons. Pratstunder, sms, samtal, mejl,kommentarer och meddelanden på messenger. Vi har fått möta er som också kämpar eller har kämpat. Jag tänker mycket på er. Ni som längtar och kämpar men även på er som har lyckats. Jag har fått veta att jag möter/mött många barn som varit efterlängtade och blivit till efter år av försök, IVF eller på något annat sätt. De brukar jag le lite extra åt när jag tittar på dem.
Så jag vill bara att ni ska veta att ni finns i våra tankar. Ni som kämpar. En dag är det vår tur!
 
Kärlek och kramar
/ Maria

jag tänker på er!

Allmänt Kommentera
Sen vi började blogga har vi fått så mycket respons. Pratstunder, sms, samtal, mejl,kommentarer och meddelanden på messenger. Vi har fått möta er som också kämpar eller har kämpat. Jag tänker mycket på er. Ni som längtar och kämpar men även på er som har lyckats. Jag har fått veta att jag möter/mött många barn som varit efterlängtade och blivit till efter år av försök, IVF eller på något annat sätt. De brukar jag le lite extra åt när jag tittar på dem.
Så jag vill bara att ni ska veta att ni finns i våra tankar. Ni som kämpar. En dag är det vår tur!
 
Kärlek och kramar
/ Maria

Ända sedan jag var liten har min familj haft hund, golden retriver och en härlig engelsk springer spaniel. Det är alltså helt naturligt att jag blev en hundmänniska. För vi svenskar är lite så, antingen är du a eller b. Antingen gillar du hundar eller så gillar du katter, antingen äter du tacos på fredagarna eller så gör du det inte. Svart eller vitt.


En hund skulle aldrig passa in i mitt och Marias liv med arbetstider, resor och fritidsaktiviteter. Av en liten slump dök Sally upp och in i våra liv, inte bara in i livet utan hela vägen in i hjärtats varmaste plats.

Där och då suddade jag ut lite av det svarta och min personlighet blev istället grå, lite av båda. Kattmänniska och hundmänniska. Känn på den liksom!

Ungefär året efter att Sally säkrat sin plats i vårt hem kom därefter Doris. Doris och jag fick inte den bästa starten dock. Jag var irriterad på henne över det mesta, skrek åt henne och surade. Hennes kärlek till mig, Maria, bus och livet i stort har alltid varit gränslöst. Vår kärlek har, efter den knackiga  starten, växt till sig enormt. Jag brukar numer kalla henne för "min" katt. Sally får då vara Marias, fast vi egentligen vet att båda betyder exakt lika jävla mycket för oss.

"Våra bebisar" som Sally och Doris kallas av oss båda är ett tydligt statement på detta.

I och med vår ofrivilliga barnlöshet och saknaden av egna barn har nog den kärleken stärkts. Kanske är den större än för andra kattägare? Kanske inte, men för oss betyder de allt.

Nu är Doris sjuk och allt rasar samman. Känslor, arbetsliv, privatliv, kärleksliv och allt det där emellan. 

Så här sitter vi i bilen på väg mot Djursjukhuset i Stockholm och känslorna är utanpå. Maria skäller på bildörren, jag svär över bilbältet och mellan oss i baksätet vill Doris ut från sin bur.

Livet är kasst idag. 
Jag vill att vi åker hem allihopa ikväll. 
Jag vill att hela familjen är friska.
Maria, jag och våra bebisar!

/ Johan 

Våra bebisar

Allmänt 2 kommentarer

Ända sedan jag var liten har min familj haft hund, golden retriver och en härlig engelsk springer spaniel. Det är alltså helt naturligt att jag blev en hundmänniska. För vi svenskar är lite så, antingen är du a eller b. Antingen gillar du hundar eller så gillar du katter, antingen äter du tacos på fredagarna eller så gör du det inte. Svart eller vitt.


En hund skulle aldrig passa in i mitt och Marias liv med arbetstider, resor och fritidsaktiviteter. Av en liten slump dök Sally upp och in i våra liv, inte bara in i livet utan hela vägen in i hjärtats varmaste plats.

Där och då suddade jag ut lite av det svarta och min personlighet blev istället grå, lite av båda. Kattmänniska och hundmänniska. Känn på den liksom!

Ungefär året efter att Sally säkrat sin plats i vårt hem kom därefter Doris. Doris och jag fick inte den bästa starten dock. Jag var irriterad på henne över det mesta, skrek åt henne och surade. Hennes kärlek till mig, Maria, bus och livet i stort har alltid varit gränslöst. Vår kärlek har, efter den knackiga  starten, växt till sig enormt. Jag brukar numer kalla henne för "min" katt. Sally får då vara Marias, fast vi egentligen vet att båda betyder exakt lika jävla mycket för oss.

"Våra bebisar" som Sally och Doris kallas av oss båda är ett tydligt statement på detta.

I och med vår ofrivilliga barnlöshet och saknaden av egna barn har nog den kärleken stärkts. Kanske är den större än för andra kattägare? Kanske inte, men för oss betyder de allt.

Nu är Doris sjuk och allt rasar samman. Känslor, arbetsliv, privatliv, kärleksliv och allt det där emellan. 

Så här sitter vi i bilen på väg mot Djursjukhuset i Stockholm och känslorna är utanpå. Maria skäller på bildörren, jag svär över bilbältet och mellan oss i baksätet vill Doris ut från sin bur.

Livet är kasst idag. 
Jag vill att vi åker hem allihopa ikväll. 
Jag vill att hela familjen är friska.
Maria, jag och våra bebisar!

/ Johan 

Jag letar klänning! Var ska jag hitta denna klänning? Jag har inte så stora krav. Just nu vill jag bara att den ska passa. De jag har testat är för små och det är inte så upplyftande att stå där framför sina tärnor i en för liten klänning och tänka sig hur den skulle kunna se ut. Jag har känt mig mer uppgiven än upprymd efter dessa besök. Att inte heller trivas med sig själv spelar stor roll i detta letande av klänning. Min kropp är inte min bästa kompis. Jag suckar ofta över den, inte bara hur den ser ut utan också vad den presterar. Den gör inte riktigt som jag vill. Hur den ser ut har jag bara mig själv att skylla men att den inte blir gravid gör att jag inte alls tycker om den. Den gör mig deppig och då äter jag fel. Den gör mig trött och då orkar jag inte träna. Den gör ont och då orkar jag ingenting. Så hur ska jag hitta en klänning som jag känner mig fin i när jag inte känner mig fin i min egen kropp?
 
Det får jag lite panik av.. men jag har inte tid att tänka på detta just nu för i detta nu vakar vi över vår lilla katt.
Doris började kräkas igårkväll, hon har kräkts hela natten! På förmiddagen var vi hos veterinären första gången, de hittade ingenting och vi fick åka hem i väntan på att hon skulle bajsa. Klart hon inte gjorde det så kl.16 var Johan tillbaka med henne och de röntgade igen utan att hitta något. Nu är hon instängd i badrummet efter att vi gett henne microlax. Tror ni att hon har bajsat? Nej! Det skulle gå fort sa de...  Så vi väntar. Heja Doris!
 
Jag är så trött! Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Johan och jag har väl inte haft de bästa dagarna tillsammans och det beror nog på att jag inte mår bra. Jag är irriterad. Motgångar är inte min grej och jag har alltid haft svårt att hantera dem. Det är då jag vill lägga mig ner och låta någon annan lösa allt. Livet fungerar tydligen inte så utan jag får helt enkelt möta mina motgångar! Heja mig!
 
// Maria
 
 

motgångar är inte riktigt min grej

Allmänt En kommentar
Jag letar klänning! Var ska jag hitta denna klänning? Jag har inte så stora krav. Just nu vill jag bara att den ska passa. De jag har testat är för små och det är inte så upplyftande att stå där framför sina tärnor i en för liten klänning och tänka sig hur den skulle kunna se ut. Jag har känt mig mer uppgiven än upprymd efter dessa besök. Att inte heller trivas med sig själv spelar stor roll i detta letande av klänning. Min kropp är inte min bästa kompis. Jag suckar ofta över den, inte bara hur den ser ut utan också vad den presterar. Den gör inte riktigt som jag vill. Hur den ser ut har jag bara mig själv att skylla men att den inte blir gravid gör att jag inte alls tycker om den. Den gör mig deppig och då äter jag fel. Den gör mig trött och då orkar jag inte träna. Den gör ont och då orkar jag ingenting. Så hur ska jag hitta en klänning som jag känner mig fin i när jag inte känner mig fin i min egen kropp?
 
Det får jag lite panik av.. men jag har inte tid att tänka på detta just nu för i detta nu vakar vi över vår lilla katt.
Doris började kräkas igårkväll, hon har kräkts hela natten! På förmiddagen var vi hos veterinären första gången, de hittade ingenting och vi fick åka hem i väntan på att hon skulle bajsa. Klart hon inte gjorde det så kl.16 var Johan tillbaka med henne och de röntgade igen utan att hitta något. Nu är hon instängd i badrummet efter att vi gett henne microlax. Tror ni att hon har bajsat? Nej! Det skulle gå fort sa de...  Så vi väntar. Heja Doris!
 
Jag är så trött! Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Johan och jag har väl inte haft de bästa dagarna tillsammans och det beror nog på att jag inte mår bra. Jag är irriterad. Motgångar är inte min grej och jag har alltid haft svårt att hantera dem. Det är då jag vill lägga mig ner och låta någon annan lösa allt. Livet fungerar tydligen inte så utan jag får helt enkelt möta mina motgångar! Heja mig!
 
// Maria