Det uppdateras inte lika mycket just nu. Inte trodde väl jag att ett så litet barn skulle ta så mycket tid och bestämma så över vår vardag. Han borde ju inte göra annat än att äta och sova. 
 
På torsdag blir Otto 4 veckor och på lördag 1 månad. Oj vad det går fort. Då har jag fortfarande inte hittat rutiner eller lärt känna honom tillräckligt. När jag tror att en sak fungerar då ändrar han sig och det går inte alls. Otto är en nöjd kille. Han skriker sällan men han är bestämd och det är bara att följa hans vilja. När han är vaken har han den härligaste blicken och han verkar lyssna på allt vi säger. Idag när vi var på bvc så tror jag nog att bvc-sköterskan fick det första leendet.
Otto har varit på många kontroller och vi är inte klara än. Han kräks mycket och det påverkar honom genom att han inte går upp i vikt som han ska. Idag efter bvc fick vi åka direkt till barnkliniken för att träffa läkare. De har svårt att avgöra vad problemet är då han är pigg, vill äta och inte verkar missnöjd. Så nu avvaktar vi men får gå på täta viktkontroller. 
 
Mitt måående har blivit bättre. Men jag tror ändå att vi behöver prata mer om baby blues och depressioner. För inte visste jag att en kunde må så här. Men när jag pratar om det så är det vanligt. Hade jag vetat det så hade det kanske inte tagit lika hårt på mig eller Johan för den delen. Det är hemskt att helt plötsligt bara börja gråta och känna sig som världens sämsta människa. Att inte heller kunna förklara varför jag gråter eller hur jag känner. När Johan gång på gång frågar vad han kan göra och jag har ingen aning. Jag tror att den här flytten inte var det bästa för mig. Sen att jag trivs bra men att det blev en för stor förändring i livet med flytt och bebis. Att jag heller inte sov när jag kunde första tiden påverkade mig. Jag märker direkt när jag haft en tuffare natt eller inte vilat på dagen att jag har lättare till gråt. Jag försöker ta mig ut mer. Det är rätt tryggt inom dessa 4 väggar och sängen lockar med serier. Men ju mer jag rör mig utanför hemmet ju tryggare blir jag att göra saker. Otto lider inte av det då han sover gott i både bilen och vagnen. 
 
Jag börjar gilla mitt liv som mamma. Jag uppskattar mina dagar med Otto mer och mer. Han är det bästa som har hänt oss. Jag ska lära mig att leva i nuet och ta vara på det Otto ger mig. Jag ska lyssna på Johan och vi kommer att fixa detta tillsammans. Vi är ett riktigt bra team! 
 
Tack för alla gratulationer och hälsningar! // Maria 

mitt liv som mamma.

Allmänt Kommentera
Det uppdateras inte lika mycket just nu. Inte trodde väl jag att ett så litet barn skulle ta så mycket tid och bestämma så över vår vardag. Han borde ju inte göra annat än att äta och sova. 
 
På torsdag blir Otto 4 veckor och på lördag 1 månad. Oj vad det går fort. Då har jag fortfarande inte hittat rutiner eller lärt känna honom tillräckligt. När jag tror att en sak fungerar då ändrar han sig och det går inte alls. Otto är en nöjd kille. Han skriker sällan men han är bestämd och det är bara att följa hans vilja. När han är vaken har han den härligaste blicken och han verkar lyssna på allt vi säger. Idag när vi var på bvc så tror jag nog att bvc-sköterskan fick det första leendet.
Otto har varit på många kontroller och vi är inte klara än. Han kräks mycket och det påverkar honom genom att han inte går upp i vikt som han ska. Idag efter bvc fick vi åka direkt till barnkliniken för att träffa läkare. De har svårt att avgöra vad problemet är då han är pigg, vill äta och inte verkar missnöjd. Så nu avvaktar vi men får gå på täta viktkontroller. 
 
Mitt måående har blivit bättre. Men jag tror ändå att vi behöver prata mer om baby blues och depressioner. För inte visste jag att en kunde må så här. Men när jag pratar om det så är det vanligt. Hade jag vetat det så hade det kanske inte tagit lika hårt på mig eller Johan för den delen. Det är hemskt att helt plötsligt bara börja gråta och känna sig som världens sämsta människa. Att inte heller kunna förklara varför jag gråter eller hur jag känner. När Johan gång på gång frågar vad han kan göra och jag har ingen aning. Jag tror att den här flytten inte var det bästa för mig. Sen att jag trivs bra men att det blev en för stor förändring i livet med flytt och bebis. Att jag heller inte sov när jag kunde första tiden påverkade mig. Jag märker direkt när jag haft en tuffare natt eller inte vilat på dagen att jag har lättare till gråt. Jag försöker ta mig ut mer. Det är rätt tryggt inom dessa 4 väggar och sängen lockar med serier. Men ju mer jag rör mig utanför hemmet ju tryggare blir jag att göra saker. Otto lider inte av det då han sover gott i både bilen och vagnen. 
 
Jag börjar gilla mitt liv som mamma. Jag uppskattar mina dagar med Otto mer och mer. Han är det bästa som har hänt oss. Jag ska lära mig att leva i nuet och ta vara på det Otto ger mig. Jag ska lyssna på Johan och vi kommer att fixa detta tillsammans. Vi är ett riktigt bra team! 
 
Tack för alla gratulationer och hälsningar! // Maria 

Varannan dag har vi varit på BB för koll av Ottos gulsot. Varje gång med en klump i magen över att behöva stanna kvar över natten. I fredags fick han godkänt, det är borta nu. 
Dagarna går åt till att packa upp kartonger & amma. Jag är tacksam över att amningen fungerar så bra. Men att hitta rutiner med en ny liten människa är inte det lättaste. 
Jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara enkelt. Eller går det ens att föreställa sig hur det ska bli? Vi ska skapa relationer, rutiner & ett helt nytt liv tillsammans. Glädjen övertar mycket men bara för att vi äntligen har lyckats måste vi vara lyckliga då? Det är ett virrvarr av känslor som bara måste komma ut i form av skratt, varma kramar & en hel del tårar. 
Jag mår bra i kroppen. Jag är begränsad men ändå pigg. Jag längtar efter långa promenader och snabbare tempo i kroppen. Jag skyndar långsamt. Igår fick jag hög feber så vi fick åka in. Infektion i livmodern så nu är det 2 antibiotika-kurer i 10 dagar. 
Idag är det fars dag. En dag vi aldrig firat ihop då våra pappor tyvärr inte finns med oss. Därför är det extra underbart att vi äntligen får hylla en pappa. Och det är inte vilken pappa som helst, det är Ottos pappa. Han som sjunger för Otto i tron om att Otto ska bli musikalisk, han som redan försöker lära Otto att rimma, han som envisas med att pussa Otto på munnen med sitt stickiga skägg så skriket kommer. Ottos pappa är underbar! Tack Johan för allt du gör för oss. Du påstår att jag är stark. Det är tack vare dig!
/ Maria 

Gulsot, amning & infektioner.

Allmänt Kommentera

Varannan dag har vi varit på BB för koll av Ottos gulsot. Varje gång med en klump i magen över att behöva stanna kvar över natten. I fredags fick han godkänt, det är borta nu. 
Dagarna går åt till att packa upp kartonger & amma. Jag är tacksam över att amningen fungerar så bra. Men att hitta rutiner med en ny liten människa är inte det lättaste. 
Jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara enkelt. Eller går det ens att föreställa sig hur det ska bli? Vi ska skapa relationer, rutiner & ett helt nytt liv tillsammans. Glädjen övertar mycket men bara för att vi äntligen har lyckats måste vi vara lyckliga då? Det är ett virrvarr av känslor som bara måste komma ut i form av skratt, varma kramar & en hel del tårar. 
Jag mår bra i kroppen. Jag är begränsad men ändå pigg. Jag längtar efter långa promenader och snabbare tempo i kroppen. Jag skyndar långsamt. Igår fick jag hög feber så vi fick åka in. Infektion i livmodern så nu är det 2 antibiotika-kurer i 10 dagar. 
Idag är det fars dag. En dag vi aldrig firat ihop då våra pappor tyvärr inte finns med oss. Därför är det extra underbart att vi äntligen får hylla en pappa. Och det är inte vilken pappa som helst, det är Ottos pappa. Han som sjunger för Otto i tron om att Otto ska bli musikalisk, han som redan försöker lära Otto att rimma, han som envisas med att pussa Otto på munnen med sitt stickiga skägg så skriket kommer. Ottos pappa är underbar! Tack Johan för allt du gör för oss. Du påstår att jag är stark. Det är tack vare dig!
/ Maria 
Att det aldrig, verkligen, aldrig blir som vi tänkt eller planerat borde vi veta nu. Vår tanke var att flytta klart allt för att sedan ge grönt ljus till Pionen att komma ut. BF var satt till 6/11 och många sade att "första barnet går alltid ut på tiden!". Ja men vad bra tänkte vi, då faller alla bitarna på plats!

I onsdags fick vi nycklarna, skrev på de sista papprena och körde kartonger för fullt till vårt nya boende. På kvällen låg vi i sängen, tog det lugnt, och började på ett nytt serie-maraton. DÅ GICK VATTNET! Bland tårar och kaos ringde jag till förlossningen och fick en tid till förmiddagen dagen efter. Men på natten var vi tvungna att åka in på grund av värkarna. Dock åkte vi hem ganska snabbt igen och fick en ändrad tid till kvällen därpå.

Timmarna gick, vi sov lite, värkarna blev längre och kom med mer och mer kraft.

Efter lunch var värkarna tätare och än mer smärtsamma, då åkte vi in igen. Den här gången fick vi stanna!

Då lustgasen inte hjälpte bad Maria om Epidural, ryggbedövning, och läkare kom in och kände på magen. Efter ett UL visade det sig att Pionen låg i säte och alltså inte alls som alla trott. Inom loppet av 45-60 minuter låg Maria på operationsbordet för ett akut kejsarsnitt. Resan dit var tuff eftersom att återigen sprack vår planering, vad hände med den vaginala födelsen?

Ett kort men kämpigt ingrepp senare fick vi äntligen höra Pionens första skrikande ljud. DET kommer jag alltid komma ihåg som ett av de mäktigaste ögonblicken i mitt liv.

Pionen var ute och visade sig vara en kille på 50 cm och 3800 g. Vår Pion var äntligen här!

Idag kom vi hem, våra underbara vänner och familj har genomfört vår flytt utan oss. De inblandade är vi evigt tacksamma för! 

Nu ska vi landa med Pionen, lära känna och fortsätta älska. Maria är den starkaste människan jag vet och visade det verkligen under de senaste dagarna, hon är min superhjälte!

"Hej världen, jag är här nu!"

/ Johan 


Hej världen!

Allmänt 8 kommentarer
Att det aldrig, verkligen, aldrig blir som vi tänkt eller planerat borde vi veta nu. Vår tanke var att flytta klart allt för att sedan ge grönt ljus till Pionen att komma ut. BF var satt till 6/11 och många sade att "första barnet går alltid ut på tiden!". Ja men vad bra tänkte vi, då faller alla bitarna på plats!

I onsdags fick vi nycklarna, skrev på de sista papprena och körde kartonger för fullt till vårt nya boende. På kvällen låg vi i sängen, tog det lugnt, och började på ett nytt serie-maraton. DÅ GICK VATTNET! Bland tårar och kaos ringde jag till förlossningen och fick en tid till förmiddagen dagen efter. Men på natten var vi tvungna att åka in på grund av värkarna. Dock åkte vi hem ganska snabbt igen och fick en ändrad tid till kvällen därpå.

Timmarna gick, vi sov lite, värkarna blev längre och kom med mer och mer kraft.

Efter lunch var värkarna tätare och än mer smärtsamma, då åkte vi in igen. Den här gången fick vi stanna!

Då lustgasen inte hjälpte bad Maria om Epidural, ryggbedövning, och läkare kom in och kände på magen. Efter ett UL visade det sig att Pionen låg i säte och alltså inte alls som alla trott. Inom loppet av 45-60 minuter låg Maria på operationsbordet för ett akut kejsarsnitt. Resan dit var tuff eftersom att återigen sprack vår planering, vad hände med den vaginala födelsen?

Ett kort men kämpigt ingrepp senare fick vi äntligen höra Pionens första skrikande ljud. DET kommer jag alltid komma ihåg som ett av de mäktigaste ögonblicken i mitt liv.

Pionen var ute och visade sig vara en kille på 50 cm och 3800 g. Vår Pion var äntligen här!

Idag kom vi hem, våra underbara vänner och familj har genomfört vår flytt utan oss. De inblandade är vi evigt tacksamma för! 

Nu ska vi landa med Pionen, lära känna och fortsätta älska. Maria är den starkaste människan jag vet och visade det verkligen under de senaste dagarna, hon är min superhjälte!

"Hej världen, jag är här nu!"

/ Johan