Den här killen, Otto, är verkligen magisk! Jag lär mig saker varje dag av honom eller av hans mamma. Samtidigt gör jag mitt bästa för att vara den bästa för Otto. Jag, inte hans mamma, hoppas verkligen att han får ärva min humor. Enligt vissa är den dålig, enligt mig är den fantastisk. Dåliga göteborgsvitsar är kul, kiss och bajs-humor är fortfarande roligt vid 30-års ålder. På frågan om det går att skämta om allt är svaret ja. Häromdagen sa Maria till Otto: "Tänk om det någon gång gick att hålla en normal konversation med din pappa!".
Det är jag det!
Det är även jag som kan skratta högt åt den där lilla krabatens högludda pruttar. För att förtydliga och för att undvika att trampa på några tår, så bör det kanske understrykas att jag inte pratar om Maria utan om Ottos decibel-mätare till mini-gasbomber.
Ibland när han släpper av ett helt smatterband med stinkande, för är det något de är så är de stinkande, högljudda pruttar så tävlar jag lite omedvetet med mig själv. "Jaha, hur illa ser den här blöjan ut då?" eller "Hmm... jag tror nog på en 3-4 på 10-skalan!". Det händer att Ottos blöja överraskar mig med ingenting. Bara fisar och inget konkret att visa upp. Ibland är det en 9-10 och då är det bara att skrapa upp ett kaos av mosade bajs-muffins. Men inget går någonsin att jämnföra med blöjorna på BB, då var det ett hav av kräkluktande lakritsfudge-liknande smörja jag brottades med.
Har man, jag alltså, tur så klarar jag mig helskinnad igenom blöjbytet. Har jag otur så ser det ut som att jag skrapat kladdkakssmet med fingrarna. Vid extrema fall har Otto prickskjutit mig med sin kisstråle och även jag får genomgå ett klädbyte.
Men det är okej! Det är verkligen okej för den där lilla krabaten får göra vad han vill. Han får kissa och bajsa ner mig, för honom gör jag allt. Idag, imorgon och för resten av livet.
Johan
skriven
Tänker ni fortfarande på hur kämpigt det var att få Otto? Eller glömmer man resan dit när man nått målet?