Tidigare år har vi pratat om året då vi blir gravida. Jag vet att vi förra året inte tänkte så om 2018. Vi lämnade 2017 med missfall och litet hopp om att bli gravida igen. Vi prioriterade om och valde att leva istället för att överleva. Vi valde att
vara ute mer, uppleva mer och stanna upp mer.
Jag kommer ihåg när Johan kom hem kramade om mig i köket och sa: ja vi ställer oss i kö. Jag minns hur jag började gråta och krama tillbaka. Men inom mig var känslan: har vi gett upp nu?
Vårt sista försök påbörjades i januari och 18:e februari sattes pionen in. Vi hade nog ingen känsla denna gång. Vi gör det här försöket och sen ställer vi oss i adoptionskö. Men vad hände? Veckorna gick och det tog sig. Blödningarna betydde inte missfall
denna gång utan i november föddes Otto.
2019 har så mycket att ge oss. Alla år av försök är som bortblåsta och vi blickar bara framåt. Mitt mål för 2019 är att hitta min roll i allt detta. Att vara en närvarande person som är den absolut bästa för mitt barn och även min man men framför allt
för mig själv. Jag tänker välja glädje och lugn i livet. Jag har stressat tillräckligt.
2018 var inte ett skitår men det hade vissa mörka stunder så jag välkomnar 2019 med kärlek!
/ Maria