Otto växer! Tack vare ersättning.
Otto kräks mer! Tack vare ersättning.
Otto verkar mer hungrig så vi matar på. Men de senaste dagarna har kräkningarna blivit mer. Tydligen får han lite för mycket att äta. Så nu drar vi ner på ersättningen och ökar dosen medicin. Jag är så trött på kräkningarna. Vårt golv består av mer kräkfläckar
än dammtussar. Solen gör mig påmind om dem om dagarna. Otto byter kläder 4-5 ggr/ dag. Jag själv är glad om jag får behålla samma kläder en hel dag.
I skrivandets stund sitter jag ensam i soffan, Johan är på fotbollsträning och Otto sover. Sen lite mer än en vecka tillbaka har vi fått en kvällsrutin för Otto. Han somnar runt 20-tiden. Helt plötsligt är det bara jag och Johan om kvällarna. Första kvällen
gick jag och tittade till honom var 5:e minut, det slutade med att vi gick och la oss strax därefter. En kväll åt vi en sen middag och visste knappt vad vi skulle prata om. Eller första kvällen Johan sövde och jag satt helt ensam. Det är märkligt.
Otto har bara funnits hos oss i 3 månader och jag har glömt bort vad vi gjorde innan Otto.
Otto är en underbar liten människa. Det bästa som finns är att titta på honom och han lyser upp hela min värld. När han skrattar högt värmer det hela min kropp. Otto vet redan vad han vill och han bestämmer här hemma. Han pratar, sjunger och skriker högt
när han är missnöjd. Han vill hålla handen när han ska sova och släpper knappt snutten när han är trött. Han är nyfiken och social. Just nu på håll då han är helst är med mamma och pappa. Han är tålmodig, speciellt med sin pappa som inte alltid har
koll på hur kläderna ska sitta. Vi har en härlig tid framför oss då han utvecklas så mycket hela tiden.
Jag har landat. Jag tycker att det är så mysigt att vara hemma med honom. Det är fortfarande tufft emellanåt och jag önskar att han kunde börja prata snart så att han kan berätta vad han vill och känner så att jag slipper gissa. Våra dagar tillsammans
går fort och jag skulle kunna hitta på saker varje dag men det är så skönt att också bara vara hemma.
Nej nu ska jag nog krypa ner i sängen bredvid det finaste vi har.
// Maria