För några månader sen var det jobbigt att ha honom sovandes hos oss, nu är det mitt allt. Att ha min finaste lilla pojke nära nära är så galet fint.
Nu har vi påbörjat levnadsår 2. Nu kan jag minnas tillbaka till förra året och då fanns Otto den här tiden. Den här tiden förra året... Otto 1 månad gammal. Kaos! Jag kan inte se tillbaka med bara glädje. Det är en hel del sorg eftersom jag tyckte att
första tiden var tuff.
Idag fick vi besked om förskoleplats. Panik! Jag vill inte ha Otto på förskola. Jag vill inte att han ska bli stor. Jag är inte redo. Hur ska jag förhålla mig till alla förändringar i livet?
Jag intalar mig själv att om jag stänger in mig här hemma med Otto så kanske tiden inte går lika fort. Snart är det julledigt då ska jag ta igen tiden jag missar när jag jobbar.
Livet... är det verkligen så fantastiskt när vardagen rullar på?
// Maria