herregudvileverju.blogg.se

 

Häromdagen började jag titta på Mia Skäringers nya program om kroppshets. Jag hann se två avsnitt och började själv fundera. Varför hatar vi våra kroppar så oerhört mycket? Varför är vi aldrig nöjda? Och när är jag nöjd? 

 

Som höggravid borde jag vara nöjd. Jag borde älska min kropp som äntligen lyckades, vill och orkar bära ett foster och barn. Som magiskt växer ikapp med barnet. Som fortfarande orkar ta mig runt utan att ha ont. Som säger ifrån när jag varit lite för aktiv. Som har hållit mig frisk och stabil. Istället tar jag in vad jag ser. På sociala medier strålar de gravida och jag känner mig ful, tjock & tung. Jag orkar inte sminka mig längre, håret är risigt och igår rakade jag nog benen för första gången på väldigt länge. Det är ett projekt att ta hand om sin kropp som väger mer än någonsin. Att inte tala om kläder... Just nu är jag inne i fasen då jag inte vill ha något på mig för att allt trycker och skaver överallt. Hemma lever jag i för stora trosor och linne som sitter löst eller inget alls. Iofs till Johans förtjusning för jag har nog aldrig varit så avklädd som nu när jag är gravid. 

Vissa tycker att min mage är liten. Andra undrar om det verkligen är så lång tid kvar som jag svarar när de frågar. Oj så stor? Det är bara kvinnor som har åsikter. Många har också varit gravida och bör veta att vi är alla olika. Vi känner alla olika och jag som inte ens tycker om att vara gravid ska behöva få en åsikt kastad i mitt ansikte om hur min mage ser ut. Ja jag vet att folk bara vill väl. Men vi borde verkligen sluta bedömma varandra. Jag är likadan. Men har nog börjat tänka mer och mer på hur jag ser på andra samt mig själv. 

 

Det finns inte många bilder på mig som gravid. Igår fyllde jag i Pionens första bok. En tom ruta som ekar: så här ser mamma ut som gravid. Jag har tänkt tanken på att jag vill ha en bild på mig som gravid. Vi har gjort några taffliga försök men jag blir aldrig nöjd. ALDRIG NÖJD. Jag är nog aldrig nöjd med mig själv. Johan talar om för mig dagligen hur vacker och fin jag är. Jag suckar och tänker att så säger han bara för att han måste. Varför tänker jag så? Varför lyfts jag inte av hans ord? Jo för att jag aldrig är nöjd. Hur ska jag kunna ta in det han säger när jag inte känner det? Så är det med det mesta. Jag kommer aldrig känna det han känner om jag inte känner det själv. 

 

Innan jag träffade Johan så gick jag ner väldigt mycket i vikt. Jag hade tidigare testat mycket. Men tog till slut hjälp av en hälsocoach. Den bästa. Hon fick mig att förstå mitt värde och peppade mig. Sen kom saker i vägen. IVF, sorg och längtan. Jag orkade inte ta tag i mig själv. Jag var så besviken på min kropp. Jag gick upp i vikt. Allt jag kämpat för sket jag fullständigt i. Vi unnade oss mat, godis och dryck när vi var på botten. Flera gånger ville jag ta tag i mig själv igen men så kom en motgång och jag viftade bort tankarna. 

 

Nu ska jag bli mamma. Vilken förebild vill jag bli? Jag borde älska mig själv. Jag borde hylla min kropp! Det är de där jävla sociala medierna som spökar i mitt liv. Hur vi borde se ut? Jag vet att min kropp kommer aldrig bli sig lik men det kanske är bra. För jag tyckte ändå inte om min kropp innan. Det här kanske är vändningen, då jag börjar älska min kropp. Den ska snart föda ett barn. Den ska amma ett barn. Den ska vårda ett barn. Min kropp ska bli den bästa kroppen för mig. 

 

Tack Mia Skäringer för att du uppmärksammar våra kroppar. Vi ska älska dem mer. Jag vet också att jag kommer få kommentarer om att jag är fin som jag är. Och vet ni, det är ni med! Vi är alla olika men oerhört vackra! 

Johan, stötta mig i detta. Jag tror att jag kommer behöva en hel del hjälp. 

"Kroppen är toppen!" / Maria