Min man... Min fina man. I 38 veckor har vi varit gravida. Men det är snart 6 år sen vi hade snacket om barn. Vill vi ha barn? När vill vi ha barn? Vi bestämde oss för att låta det ske när det ske. Jag minns att Johan tyckte att det var konstigt att vi pratade barn. Han hade nog inte tänkt att det skulle komma så tidigt. Men jag tror att vi båda är glada över att vi började när vi gjorde. Så 6 år senare, 8 IVF-försök är vi nu väldigt nära.
Den här tiden har varit tuff för oss. Jag har under alla våra försök mått riktigt dåligt, det har många gånger gått ut över Johan. Han har stöttat, tröstat men även suckat. Jag har stängt honom ute och låtit honom ta många smällar. Han själv har inte klagat. Inte en enda gång. Inte till mig i alla fall. Hur han har orkat det har jag ingen aning om. Han brukar många gånger säga att jag är den starkaste han vet men jag tror faktiskt att han är betydligt starkare än mig. Han har burit mig och tagit oss upp många gånger.
Jag har haft en bra graviditet. Jag har mått bra. Inga jobbiga krämpor. Jag jobbar in i det sista för att jag kan och vill. Sen att jag tycker att det har varit väldigt jobbigt att vara gravid. Att min kropp förändrats och att jag inte orkar lika mycket som jag brukar. Oavsett hur mycket jag klagar så är Johan så lycklig över att jag är gravid. Självklart är jag det också men jag tror att Johan har njutit mer av denna graviditet än vad jag gör. Johan peppar mig och stärker mig. Han talar om för mig varje dag att jag är vacker. Även om jag för det mesta suckar åt honom för jag känner mig som skit så uppskattar jag att han alltid fortsätter.
När vi pratar förlossning berättar han om sin oro. Då vill jag bara gråta och ångrar mig att vi ska ha barn. Johan är orolig över att det ska hända mig eller barnet något. Jag vill inte tänka så. Men jag vet att om Johan skulle behöva göra något där hans liv kan påverkas så skulle jag vara lika orolig. Men vi fokuserar på att allt kommer gå bra.
Jag vill ofta prata framtid. Jag vill inte att vår relation ska förändras. Jag förstår att det kommer att komma en liten varelse som kommer att betyda så mycket mer i vårt liv än vad vi kan förstå. Men Johan är min människa. Jag vill att vi fortsätter teama så bra som vi gör trots att tiden för oss kommer att minska. Johan kommer inte att ha all min fokus men jag vill inte glömma bort honom. Jag hoppas att eftersom vi pratar om detta så kommer vi vara medvetna om oss.
Så Johan, fortsätt sjung illa, dra dåliga skämt och ta i mig fast jag stöter bort dig. För du är fantastisk och underbar. Jag är så himla glad att det är just du som ska bli vår Pions pappa. Vi kommer bli så bortskämda med dig i vårt liv.
// Maria
skriven
Så vackert skrivet ❤️ Det är kärlek