Varannan dag har vi varit på BB för koll av Ottos gulsot. Varje gång med en klump i magen över att behöva stanna kvar över natten. I fredags fick han godkänt, det är borta nu.
Dagarna går åt till att packa upp kartonger & amma. Jag är tacksam över att amningen fungerar så bra. Men att hitta rutiner med en ny liten människa är inte det lättaste.
Jag hade nog inte föreställt mig att det skulle vara enkelt. Eller går det ens att föreställa sig hur det ska bli? Vi ska skapa relationer, rutiner & ett helt nytt liv tillsammans. Glädjen övertar mycket men bara för att vi äntligen har lyckats måste
vi vara lyckliga då? Det är ett virrvarr av känslor som bara måste komma ut i form av skratt, varma kramar & en hel del tårar.
Jag mår bra i kroppen. Jag är begränsad men ändå pigg. Jag längtar efter långa promenader och snabbare tempo i kroppen. Jag skyndar långsamt. Igår fick jag hög feber så vi fick åka in. Infektion i livmodern så nu är det 2 antibiotika-kurer i 10 dagar.
Idag är det fars dag. En dag vi aldrig firat ihop då våra pappor tyvärr inte finns med oss. Därför är det extra underbart att vi äntligen får hylla en pappa. Och det är inte vilken pappa som helst, det är Ottos pappa. Han som sjunger för Otto i tron om
att Otto ska bli musikalisk, han som redan försöker lära Otto att rimma, han som envisas med att pussa Otto på munnen med sitt stickiga skägg så skriket kommer. Ottos pappa är underbar! Tack Johan för allt du gör för oss. Du påstår att jag är stark.
Det är tack vare dig!
/ Maria