Förutom att jag har varit sjuk och Maria väldigt trött så ligger ovissheten över oss som ett tungt marsipantäcke.
Igår var en tuff eftermiddag då jag var hängig och Maria tröttare än vanligt. Vi väntade gäster och tiden var knapp. Maria grät och jag låg sked och kramade henne mellan hostattackerna. Sen skulle jag sprida glädje och locka fram ett leende så jag
säger "vi har varit gravida i ytterligare en vecka nu".
Reaktionen? Maria började gråta ännu mer och säger att hon känner ingenting. Vi bestämmer oss att ta ett gravtest till, tiden räcker fortfarande inte till men vi kör tänkte vi.
Positivt!
Jag, personligen, har svårt för alla "grattis" som kommer eftersom våra två missfall gör sig påminda nu under de här dagarna. Det är så jävla fel! Jag vill kunna ta till mig alla lyckoönskningar eftersom vi är gravida tills motsatsen är bevisad.
Faktum är att vi är gravida och det förtjänar ett stort grattis!
/ Johan
skriven
Jag känner för att berätta hur det var för mig, för oss. Hur jag upplevde graviditeter och missfall, hur min kropp betedde sig.. Inge hopp att det trots många misslyckanden faktiskt kan fungera, jag har levande exempel på det hemma. Men jag vet att mina upplevelser inte är ett facit på hur man ska må, att mina upplevelser inte alls behöver stämma med dina Maria.... och då, blir min berättelse inte en uppmuntran utan istället ett skäl till oro. Bestämmer mig därför att istället hålla tummar och tår och enbart berätta att det kan plötsligt fungera trots många bakslag, det vet jag!