Att vara gravid.

4 kommentarer
Tänk att ni har kämpat i över 5 år. Otaliga utredningar, mediciner & 8 ivf-försök senare är ni gravida. Lycka! Glädje! Kärlek! 

Jag känner det. Men borde jag känna mer? Ibland tycker jag att det är jobbigt att prata om vår graviditet. Många gånger för att jag känner att andra är så mycket mer glada än vad jag är. Flera fäller glädjetårar. Jag fäller lättnadstårar. Lättnad över att allt ser bra ut på UL och att vi fortfarande är gravida. Det är inte alltid lycka för oron försvinner inte. Många tycker tiden går så fort. Jag kan känna att jag måste ha den längsta graviditeten någonsin. 

Jag har längtat efter detta. Jag har längtat efter att känna något växa i mig. Att få visa upp min mage och njuta. Jag hade fel. Häromdagen erkände jag att jag tycker inte om att vara gravid. Jag vet inte vad jag tycker om att min kropp förändras. Att jag inte orkar eller kan göra vad jag vill. Att jag mina kläder måste bytas ut. Jag byter trosor flera gånger om dagen för de sitter åt eller rullar ner. Sista veckan har jag klätt mig så magen syns. Det är obekvämt och jag vet inte om jag vill skylta med det trots att alla vet. Jag känner mig klumpig och trött. Och då har vi knappt kommit halvvägs. Jag hoppas att det bara är en fas. Jag vill vara lycklig i min graviditet. Jag vill känna mig vacker. Jag vill vara stolt över min kropp som äntligen lyckas.
// Maria 



 
1 Varvagtillettbarn.blogg.se:

skriven

Jag tänker att alla känslor måste få vara okej, oavsett hur länge man har kämpat. Man måste inte tycka om att vara gravid. Det är väl egentligen själva barnet vi kämpat för? Även om det såklart vore skönt om man fick njuta av graviditeten också. Jag hoppas att du får chansen att känna dig vacker i graviditeten och att du kan njuta av den senare. Men oavsett vad så är det okej! <3 kram!

2 Anonym:

skriven

Jag känner igen din känsla. Efter nio års försök kom vår son till oss. Hela graviditeten hade jag katastroftänk. När barnet väl kom var jag lycklig men rädd, rädd för att förlora honom.
Nu har det gått fyra år och jag talar in för honom varje dag att han är det bästa som hänt oss och att vad som än händer i livet älskar vi honom kravlöst.
Varje graviditet och person äger sin egen känsla, förneka inte dem.

3 Anonym:

skriven

jag hade liknande känsla. tog 6år för oss att bli gravida och när jag väl blev gravid var jag nästan chockad att det fungerade. jag var nästan orolig varje dag så fort jag skulle på toaletten att det skulle vara någon blödning men det kom aldrig något och allt var bra förut att jag kräktes varje morgon tills han föddes. han är nu 1år och ibland kan jag fortfarande ej fatta att det är sant. Det bästa i mitt liv. Håller alla tummar för er! Slappna av ta det lugnt och försök att njuta.

4 Vera:

skriven

Jag kämpar också med känslorna och tankarna. Tankarna om hur det "borde" kännas. Andras förväntningar. Och mina egna. Du är inte ensam.