Jag känner igen din känsla. Efter nio års försök kom vår son till oss. Hela graviditeten hade jag katastroftänk. När barnet väl kom var jag lycklig men rädd, rädd för att förlora honom.
Nu har det gått fyra år och jag talar in för honom varje dag att han är det bästa som hänt oss och att vad som än händer i livet älskar vi honom kravlöst.
Varje graviditet och person äger sin egen känsla, förneka inte dem.
jag hade liknande känsla. tog 6år för oss att bli gravida och när jag väl blev gravid var jag nästan chockad att det fungerade. jag var nästan orolig varje dag så fort jag skulle på toaletten att det skulle vara någon blödning men det kom aldrig något och allt var bra förut att jag kräktes varje morgon tills han föddes. han är nu 1år och ibland kan jag fortfarande ej fatta att det är sant. Det bästa i mitt liv. Håller alla tummar för er! Slappna av ta det lugnt och försök att njuta.
Jag kämpar också med känslorna och tankarna. Tankarna om hur det "borde" kännas. Andras förväntningar. Och mina egna. Du är inte ensam.
skriven
Jag tänker att alla känslor måste få vara okej, oavsett hur länge man har kämpat. Man måste inte tycka om att vara gravid. Det är väl egentligen själva barnet vi kämpat för? Även om det såklart vore skönt om man fick njuta av graviditeten också. Jag hoppas att du får chansen att känna dig vacker i graviditeten och att du kan njuta av den senare. Men oavsett vad så är det okej! <3 kram!