Inget är som väntans tider sägs det. Vilken jäkla lögn! Snart är det en vecka sedan insättningen av vårt frysta och alldeles perfekta lilla embryo ägde rum.
Insättningen och besöket i Uppsala skilde sig rakt av från alla våra tidigare besök. Jag hade svårt att komma ifrån jobbet och spenderade fredagen på Grönsta gärde i Stockholm.
Maria fick istället sällskap av en nära vän som ställer upp i vårt och torrt.
Så jag gick där i Stockholm och hade huvudet fullt av jobb för att se till att alla de bitarna föll väl på plats. Samtidigt var en annan del av huvudets tankar i Uppsala och med Maria.
Det var en konstig dag med konstiga känslor och tankar. Det var jobbigt att inte vara med hela vägen, hela vägen som jag alltid annars har varit. Samtidigt fylldes jag av en enorm glädje och lycka från min dag i Stockholm, där fick jag god energipåfyllning.
När Maria väl ringde och sa att allt hade gott bra och vårt lilla embryo såg hundraprocentigt ut släppte all oro. En otrolig lättnad spreds sig samtidigt som jag kände mig ångerfull över att jag inte upplevt det på plats. På plats tillsammans med min fru.
När vi väl sågs hemma igen på kvällen kunde jag få krama henne och fälla några tårar. Jag bad om ursäkt och sa förlåt, Maria sa åt mig att skärpa mig och att det är lugnt. Det gick ju bra!
Kanske är det dags att bryta våra traditioner och rutiner och helt enkelt testa något nytt? Kanske är det så. Oavsett hur det går den här gången är Maria och jag överens om att aldrig mer dela på oss inför ett IVF-besök på Carl von Linné.
Nu går vi här och väntar, väntar på någonting. Vi känner, vi tänker, vi gråter och vi försöker i allt det leva som vanligt.
Vi fyller dagarna med våra vardagliga rutiner och bokar in träffar med våra fantastiska vänner. Vännerna som bryr sig och får oss att skratta och njuta.
Så inget är som väntans tider.
Vi har väntat tillräckligt länge nu!
Snart vet vi.
/Johan
skriven
Jag håller alla mina tummar för er! ❤