Imorse satte vi oss i bilen. Jag som varit sjuk sen i fredags och endast varit ute en enda gång då jag besökte VC, tyckte att det var väldigt ansträngande. Febern har varit borta ett par dagar men hostan är tuff och orken är som bortblåst. Vi sa inte så mycket till varandra. Satte oss i väntrummet. Det mysiga med doktorn är att en kan höra henne lång väg, hennes härliga träskor. Jag trodde iofs att vi skulle träffa en barnmorska, att vi var klara med doktorer. Fast så var det inte. Eftersom det är så tidigt så är det till doktorn vi får gå. Hon frågade hur vi mådde och vi pratade på. Nej, nu det är dags att ta en titt.
Jag tror vi båda höll andan när hon tittade först. Jag hade koll på Johan hela tiden. Jag ville inte se hennes ansiktsuttryck. Så kom det...
Ja... Här är... jag minns inte vad alla saker heter inuti mig just nu men hon förklarade bra. Och där... där är Liten. Väldigt liten. Tydligen för liten... utan hjärtljud. Vi ser Liten. Hon förstorar Liten. Hon letar efter minsta lilla levnadstecken. Hon hittar inga.
Jag klär på mig. Jag ser att hon skrivit 7+3. Hon frågar om det verkligen var ett 5-dagars vi satte in. Ja det var det. Vi sitter helt tomma. Vi får inget svar. Vi får en ny tid. Om en vecka. Hon säger att hon önskar så att vi fått veta. Mm.. vi med. För nu åker vi hem utan att veta. Är vi gravida eller är vi det inte? Tyvärr bör vi räkna med att det inte gått vägen. Jag kan få en blödning snart. Men vi väntar...
Johan valde att stanna hemma hos mig. Vi har gråtit, tittat på en dålig film, börjat titta på en ny serie men vi har också skrattat. Vi lever... Vi överlever. Det gör vi alltid.
// Maria
skriven
Men hon såg en liten och det är bra. Allt är bra. Fortsätt skratta, fortsätt vara där för varandr❤a för tillsammans är ni starka!