Dagarna går fort men tiden står still. Jag längtar till vår första koll. Den görs i v.7. Så det är snart en vecka kvar. Tiden dit går så sakta. Varje dag är en tuff dag.
Igår var en riktigt tuff dag. Johan var iväg fredag till lördag så bara att sova utan honom var ovant. Vid ca 01.30 vaknar jag & gör mitt nattliga toalettbesök. Jag blöder... jag skyndar mig snabbt till sängen igen och bäddar ner mig. Jag vågar inte gråta men smärtan är hemsk. Hur i helvete kan det bli så här? Varför? Johan är inte hemma och här ligger jag alldeles själv. Jag ligger vaken, länge. Går på toaletten igen. Ingenting. Försöker somna om. Går på toaletten ännu en gång. Ingenting. Jag tror att jag går på toaletten 5-6 gånger innan jag inser att det kommer inget mer blod. Jag somnar till slut om vid 5-tiden och klockan ringer vid 7.
Att tro det värsta till att försöka inse att det nog inte var någon fara. Det är så konstigt att behöva leva med denna oro. Jag kommer att bli knäpp av detta. Jag ältar och frågar. Några av mina vänner får inte bara ett utan ibland tjugo meddelanden på en dag. Jag måste få älta. Jag måste få höra att det jag upplever är normalt. Det är inte alltid de kan svara men jag är så glad över er. Att ni tar er tid att iaf lugna mig lite. Tack!
// Maria