Så var det dags för ett nytt besök efter en veckas ovisshet. En tuff vecka för Maria och mig där vi till en början var hoppfulla men nu hade gått till mer förlikade med tanken på att det inte skulle gå vägen. Inte den här gången heller.
De runt omkring oss, familj, vänner, kollegor, läsare har hållit tummarna och hoppet vid liv. Det tackar vi er för! Vi, Maria och jag, visste nog vilket besked som skulle komma och i bilen till Kvinnohälsan idag var vi överens om att det inte skulle gå vägen. Vi hade gett upp det här försöket.
Väl på plats och när det var dags för ultraljudet kunde jag ändå inte låta bli att hålla mina tummar så hårt att det gjorde ont. Tänk om? Tänk om vi inbillat oss helt fel sak och lurat oss själva? Att Liten fortfarande finns där.
Visst fanns och finns Liten kvar men inte vid liv. Utan hjärtljud och mindre till växten än vid senaste besöket bekräftades Marias och mina misstankar. Inget barn för oss den här gången heller.
”Hur känns det?” frågade Maria. ”Som sig bör” svarade jag skämtsamt och bet mig i läppen. Jag vet att vi inte kommer gräva ner oss och ge upp. Jag vet det. Å andra sidan är det en stor del av mig som bara vill göra det. Återigen är jag så in i helvete tacksam över att jag har Maria som hjälper mig upp och inger hoppet som behövs. För att klara dagen, vardagen och livet. Hon är det starkaste, vackraste och bästa människan. Min Maria!
Vi skojade lite om allt vi nu kan göra och vad vi har framför oss innan vi åkte tillbaka till våra jobb.
För så är det, vi kommer tillbaka och vi kommer tillbaka starkare. Varje gång.
Nu ska vi rå om varandra och ha en skön helg tillsammans i Stockholm. Kvalitéstid för oss, en chans att tänka på annat men också reflektera över vad som hänt.
Det är inte att bara vända blad, inte den här gången i alla fall. Den här gången har vi faktiskt trott på det, vi har tagit med er på den lyckoresan. Nu får ni även följa med när tåget krockar och tar stopp. Vi behöver tid att reparera oss innan vi tar er med på nästa resa på IVF-spåret.
Var rädda om varandra!
/Johan
skriven
Vilken tråkig nyhet, jag beklagar verkligen, så ledsamt att höra! Vi har gått igenom samma som ni... Ska ni invänta missfallet eller fick ni medicin för att sätta igång det? Jag delar gärna med mig om ni önskar erfarenheter. Det är en tung situation, men ni kommer igen, och er tur kommer!