I torsdags trillade jag ner för källartrappan. Där ligger jag, lever jag? Ja. Är något brutet? Nej. Kan jag resa mig upp? Oklart. Jag ser två katter stirra på mig. Jag vill bara gråta för hela kroppen värker. Jag reser mig upp, kryper upp för trappen.
Väl uppe känner jag efter. Var har jag ont? Båda armbågarna, lillfingret men framför allt min rygg & rumpa. Lyckligtvis inte svanskotan. Det där kunde gått väldigt illa. Jag var ensam hemma. Johan är i Tyskland. Allt jag egentligen behövde
då var en kram & någon som blåste bort all smärta.
Smärta. Jag bär på en hel del smärta. Inte bara den längtan efter att få bli en familj utan saknaden av min pappa, mormor, morfar bland annat. Den smärtan vi hela tiden måste bära med oss. Den smärtan vi på något sätt lär oss att leva med. Vi tar oss
upp och går vidare i livet. Jag orkar inte gråta mer. Det är en märklig tanke att vilja ge upp sörjandet. Men jag orkar inte. Inte just nu. Jag vill skratta. Jag vill uppleva. Jag vill njuta. Snälla livet låt mig få göra det ett litet tag.
// Maria
skriven
Åå, känner igen mig i det du skriver om att vilja ge upp sörjandet och inte orka vara ledsen längre. Att bara vilja vara glad ett tag, inte bry sig så mycket om allt det jobbiga för en stund. Kommer ihåg att jag också tyckte det var en märklig känsla men ändå skön på något vis. En del av mig undrade vad det var för fel på mig som inte fortsätter vara ledsen, och en del av mig tyckte verkligen om att kunna andas lite igen. Få känna sig ganska nära sitt normala jag för en stund. Jag tror att man behöver det också. Att få släppa allt en stund. Hejar på er och hoppas att 2018 blir både ert och vårt år! <3