Jag förstår att det är jobbigt. Vi gjorde mot 15 IVF-försök och innan dess inseminationer, inget lyckades. Så fick vi ett plus som blev ett missfall några veckor senare. Hopplösheten av att bara fortsätta försöken... Ett till missfall kom nästan ett pr senare. Till slut fick vi ett långvarigare plus. Det var svårt stt glädja sig och tro på det. Första ultraljudet var hemskt, men hjärtat slog. Så var det blödningar och saker, jag hade inte ett endaste litet symtom, absolut inget illamående eller ömma bröst som"alla" pratar om ens. Kring vecka 15 började man våga tro lite. Sen fick vi veta om avvikelser på rutinultraljudet och var skräckslagna. Nu går vi framåt en dag i taget, barnet har högre risker för olika fel och problem men vi kan inget veta innan hen kommer till världen. Det är en berg-och-dalbana, man måste försöka tro. Vi får se vad som händer med oss. Önskar er lycka till och försök stå ut med osäkerheten, den kanske räcker 9mån, kanske mer, kanske mindre, hoppas allt går bra! -trogen följare
skriven
Jag känner för att berätta hur det var för mig, för oss. Hur jag upplevde graviditeter och missfall, hur min kropp betedde sig.. Inge hopp att det trots många misslyckanden faktiskt kan fungera, jag har levande exempel på det hemma. Men jag vet att mina upplevelser inte är ett facit på hur man ska må, att mina upplevelser inte alls behöver stämma med dina Maria.... och då, blir min berättelse inte en uppmuntran utan istället ett skäl till oro. Bestämmer mig därför att istället hålla tummar och tår och enbart berätta att det kan plötsligt fungera trots många bakslag, det vet jag!