Syftet med bloggen var innan Otto att få skriva av sig och att dela med sig av vår kamp och resa. När Otto kom pratade vi om bloggen, ska vi ha den kvar? Vad ska den ha för syfte? 
Vi var överens om att ha den kvar. Som en humoristisk blogg om föräldraskapet. Men var är humorn? Jag såg mig själv som den trötta bloggande mamman som skämtar om det ena och det andra. Men istället blev jag den trötta, gråtande och gnällande mamman. Bloggen tjänar inte sitt syfte. Jag hoppas iofs att några av er drog lite på smilbandet efter Johans inlägg om bajs och pruttar. 
 
Det är tufft att vara mamma. Jag insåg igår att jag & Otto har besökt sjukhuset el. bvc varje vecka sen han kom, undantag för julveckan. Då blev han 12 veckor igår. Det har många gånger varit flera besök i veckan. Den här veckan skulle vi vila. Men vi är inte helt överens om hur måltiderna ska gå till. Jag vill ha lugna stunder där han äter till han är mätt. Otto vill något annat, skriker var 10:e sekund och många gånger avslutar vi utan att han är klar mest för att han är så arg. Så har det varit sista veckorna. Att bara säga det högt att jag inte orkar amma mer gjorde ont. Det är en känsla av misslyckande och att jag ger upp. Men jag har valt att undvika offentliga måltider då han bara skriker. Jag dömer ingen, vill/kan man inte amma så ska man inte göra det. Jag var bara så inställd på att jag skulle göra det. 
Jag ringde bvc för råd och fick då komma dit på viktkoll och samtal. Då visar det sig att Otto avviker från sin egen kurva igen. Efter lite tårar och stöd så kom de fram till att han ska få ersättning också. Så efter varje amning får han nu lite ersättning. Vi började igårkväll. Efter ett mål så somnade han i min famn och sov 2 timmar. Det har i stort sett aldrig hänt. Då bröt jag ihop. Tänk om han inte fått i sig tillräckligt? Tänk om han äntligen blivit ordentligt mätt. Hemska mamma som inte tänkt på det. Sen såg jag framför mig hur länge han skulle sova på natten. Men där fick jag tillbaka. I natt har han varit vaken mer än någonsin känns det som. Men jag hoppas att det blir bättre. Nu ska vi testa detta och se om våra måltider blir bättre. Jag ammar gärna ett tag till men om det inte funkar så gör jag allt jag behöver för Ottos skull. 
 
Så humorn om föräldraskapet får vänta lite. Även om vi skrattar en hel del också. 
// Maria 

amning med ersättning.

Amning 6 kommentarer
Syftet med bloggen var innan Otto att få skriva av sig och att dela med sig av vår kamp och resa. När Otto kom pratade vi om bloggen, ska vi ha den kvar? Vad ska den ha för syfte? 
Vi var överens om att ha den kvar. Som en humoristisk blogg om föräldraskapet. Men var är humorn? Jag såg mig själv som den trötta bloggande mamman som skämtar om det ena och det andra. Men istället blev jag den trötta, gråtande och gnällande mamman. Bloggen tjänar inte sitt syfte. Jag hoppas iofs att några av er drog lite på smilbandet efter Johans inlägg om bajs och pruttar. 
 
Det är tufft att vara mamma. Jag insåg igår att jag & Otto har besökt sjukhuset el. bvc varje vecka sen han kom, undantag för julveckan. Då blev han 12 veckor igår. Det har många gånger varit flera besök i veckan. Den här veckan skulle vi vila. Men vi är inte helt överens om hur måltiderna ska gå till. Jag vill ha lugna stunder där han äter till han är mätt. Otto vill något annat, skriker var 10:e sekund och många gånger avslutar vi utan att han är klar mest för att han är så arg. Så har det varit sista veckorna. Att bara säga det högt att jag inte orkar amma mer gjorde ont. Det är en känsla av misslyckande och att jag ger upp. Men jag har valt att undvika offentliga måltider då han bara skriker. Jag dömer ingen, vill/kan man inte amma så ska man inte göra det. Jag var bara så inställd på att jag skulle göra det. 
Jag ringde bvc för råd och fick då komma dit på viktkoll och samtal. Då visar det sig att Otto avviker från sin egen kurva igen. Efter lite tårar och stöd så kom de fram till att han ska få ersättning också. Så efter varje amning får han nu lite ersättning. Vi började igårkväll. Efter ett mål så somnade han i min famn och sov 2 timmar. Det har i stort sett aldrig hänt. Då bröt jag ihop. Tänk om han inte fått i sig tillräckligt? Tänk om han äntligen blivit ordentligt mätt. Hemska mamma som inte tänkt på det. Sen såg jag framför mig hur länge han skulle sova på natten. Men där fick jag tillbaka. I natt har han varit vaken mer än någonsin känns det som. Men jag hoppas att det blir bättre. Nu ska vi testa detta och se om våra måltider blir bättre. Jag ammar gärna ett tag till men om det inte funkar så gör jag allt jag behöver för Ottos skull. 
 
Så humorn om föräldraskapet får vänta lite. Även om vi skrattar en hel del också. 
// Maria