Snart är det två veckor kvar till bröllopet. Två veckor! Galet. Tiden går så fort. Vi har koll på det mesta eller vår bröllopskoordinator(min kusin) har koll på allt. Jag känner mig inte stressad utan mer att det är för mycket i mitt huvud. Jag sover illa, är frustrerad och det bara snurrar i min skalle. Jag längtar till dagen för bröllopet för då kan jag inte längre göra något utan att bara njuta.
Som jag känner mig just nu har jag aldrig känt mig tidigare. Det är en förväntansfull glädje som rusar i kroppen. Jag jobbar om dagarna och tänker bröllop övrig tid. Det enda jag fokuserar på. Fast det är inte bara till min fördel. Det påverkar mig genom att glömma andra. Jag kan komma på mig själv att jag har glömt bort att kolla läget med folk. Jag kan prata länge i telefon med vänner om bröllopet för att komma på mig själv när vi ska lägga på att jag glömt fråga hur de mår. Jag är inne i en bubbla som gör att jag glömmer andra. Det är ingen bra egenskap hos mig just nu och jag hoppas verkligen att de har förståelse för att det är mycket nu. Det är väl en liten anledning till att jag skriver detta inlägg. Förlåt mina vänner! Ge mig ett par veckor så är jag tillbaka som mig själv igen.
Jag var också nära en ångestattack idag. Jag kan inte svara på vad som hände men jag gick på affären och kände att hjärtat började slå lite väl fort och att jag inte riktigt kunde fokusera på vad jag skulle göra. Så jag satte mig i bilen igen och åkte tillbaka mot jobbet för kvällsmöte. Väl i bilen började jag svettas och kände att jag har svårt att andas. Tänkte först ringa Johan men kände att det skulle nog bara bli värre så ringde en vän. Vi pratade på som vanligt och det var så skönt att höra hennes röst. Skulle jag berätta varför jag ringde? Hon pratade på om bröllopet. Jag minns knappt vad jag själv sa. TIlls jag säger att prata med mig, jag är nära en attack. Så hon pratade på. Tills jag var tvungen att gå in på mitt möte. Hon räddade mig. Annars hade jag inte klarat mig ut ur bilen eller in på mitt möte. Varför ångesten kom har jag ingen aning om men jag vet att jag valde att ta hjälp och det räddade mig.
Efter 3 sena kvällar med jobb ser jag fram emot en helg med Johan, vila och fix.
// Maria