18 december skrev vi ett inlägg om att nu är vi redo att börja kämpa för ett syskon. En längtan hade börjat gro i oss båda. Funderingar kring hur ska vi orka, kommer vi ha råd, vad gör vi om det inte går vägen fanns i tanken.  Men vad tusan! Nu kör vi! 

Dagarna innan jul blev jag sjuk. Problemet var bara vilken sjukdom jag hade, det var märkliga symtom. Tanken slog mig vid ett tillfälle att kanske... men jag slog bort den lika fort. Tanken kom senare tillbaka och det var väl bäst att utesluta tanken så jag kunde gå vidare. Dagen innan julafton fick Johan köpa ett grav.test. Jag gjorde vad jag skulle. 
Chocken!!! Jag vet inte hur många gånger vi tittade på testet och sen på förpackningen. Vi kan ju inte bli gravida! Men vi var gravida. 

Vi är gravida. Vi har landat. Vi har sett ett litet hjärta slå. Allt kan fortfarande hända men vi vill tro på detta. 

Varför berättar vi fast det är tidigt? Jo vi vill vara ärliga. Vi berättade om syskonförsök och då var vi redan gravida även om vi inte visste det än. 
Jag mår fruktansvärt illa och får inte alltid behålla maten. Jag är hemma från jobbet och tackar nej till saker. Vi orkar inte ljuga. 

6 år tog det för oss att få Otto. Vi hann inte blinka innan vi väntade syskon. Så alla ni som tänker: det är såååå vanligt att det går fort. 
Ja vi vet men om man har kämpat i 6 år så trodde vi väl ändå inte att det ska gå så lätt. Jag kan nästan skämmas över hur lätt det gick och att gå ut med det kan såra någon annan vilket är det sista vi vill. Vi kanske kan ge lite hopp istället. 

Så nu lever vi i illamående, trötthet och lycka. Vi tar en dag i taget och om allt går som det ska blir Otto storebror aug/sept. 
Herregud vi lever ju! 
// Maria & Johan 




Herregud vi lever ju.

Allmänt 4 kommentarer
18 december skrev vi ett inlägg om att nu är vi redo att börja kämpa för ett syskon. En längtan hade börjat gro i oss båda. Funderingar kring hur ska vi orka, kommer vi ha råd, vad gör vi om det inte går vägen fanns i tanken.  Men vad tusan! Nu kör vi! 

Dagarna innan jul blev jag sjuk. Problemet var bara vilken sjukdom jag hade, det var märkliga symtom. Tanken slog mig vid ett tillfälle att kanske... men jag slog bort den lika fort. Tanken kom senare tillbaka och det var väl bäst att utesluta tanken så jag kunde gå vidare. Dagen innan julafton fick Johan köpa ett grav.test. Jag gjorde vad jag skulle. 
Chocken!!! Jag vet inte hur många gånger vi tittade på testet och sen på förpackningen. Vi kan ju inte bli gravida! Men vi var gravida. 

Vi är gravida. Vi har landat. Vi har sett ett litet hjärta slå. Allt kan fortfarande hända men vi vill tro på detta. 

Varför berättar vi fast det är tidigt? Jo vi vill vara ärliga. Vi berättade om syskonförsök och då var vi redan gravida även om vi inte visste det än. 
Jag mår fruktansvärt illa och får inte alltid behålla maten. Jag är hemma från jobbet och tackar nej till saker. Vi orkar inte ljuga. 

6 år tog det för oss att få Otto. Vi hann inte blinka innan vi väntade syskon. Så alla ni som tänker: det är såååå vanligt att det går fort. 
Ja vi vet men om man har kämpat i 6 år så trodde vi väl ändå inte att det ska gå så lätt. Jag kan nästan skämmas över hur lätt det gick och att gå ut med det kan såra någon annan vilket är det sista vi vill. Vi kanske kan ge lite hopp istället. 

Så nu lever vi i illamående, trötthet och lycka. Vi tar en dag i taget och om allt går som det ska blir Otto storebror aug/sept. 
Herregud vi lever ju! 
// Maria & Johan