herregudvileverju.blogg.se

Idag går vi in i v.12. Veckan som sägs vara den då många andas ut. Vi kommer andas ut den dagen barnet är ute, men då vet vi mycket väl att en helt annan oro anländer. Min största oro just nu är att det ska hända något utan att vi märker det. Att vi går här gravida och sen när det är dags för koll så visar det sig att Pionen inte längre lever. Nästa vecka så är det dags för koll och jag längtar verklligen. Jag behöver få se att det ser bra ut, jag behöver få se hjärtat slå. Jag tror att vi båda behöver det. 

 

Jag känner iofs att det händer saker i kroppen. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Jag har lite svårt att acceptera orkeslösheten. Att inte orka gå fort, eller att jag vill lägga mig ner och dö efter att jag cyklat uppför en backe. Det är en märklig känsla i kroppen. Att det drar i magen som träningsvärk. Eller att magen inte fungerar över huvudtaget. Värst av allt är ändå illamåendet. Jag har dagar då jag inte ens kommer upp ur sängen. När jag hastigt rör mig så tror jag att allt ska komma upp men jag har fortfarande inte kräkts. Hur jag ena dagen ligger och gråter och är så trött på att må illa till att andra dagar må riktigt bra. Jag hoppas så att det snart vänder. 

 

Jag kan känna att jag inte har rätt att klaga. Vi har ju längtat efter detta så länge. Äntligen har det gått vägen. Vi borde bara njuta. Men hur fan njuter vi när oron är gigantisk över allt som kan hända under en graviditet? Vi tar en dag i taget. Vi räknar ner dagarna till Ultraljudet nästa vecka. Hur vi går vidare efter det, det tar vi då. 

 

// Maria