Gravidvecka nummer 5 är vi halvvägs inne i och bara det känns fantastiskt. Det är fantastiskt. Vi, Maria & jag, och alla vi träffar håller alla tummar som går för att drömmen ska bli verklighet. Nu är vi i alla fall ett stort steg på vägen!
Efter förra blogginlägget reagerade Maria och jag lite olika på alla reaktioner vi möttes av.
Det var ett hav av reaktioner som fortfarande är svårt att smälta. Alla "grattis", alla hjärtan, alla "håller tummarna" eller alla "det är er tur nu".
Jag tror det blev för mycket, för påtagligt för mig. Jag hade (har till viss del fortfarande) svårt att glädjas till fullo. Istället fylldes huvudet av tankar om att vad/hur jobbigt det blir att berätta för alla om vi misslyckas. Det med tanke på att vi var så tidigt inne på graviditeten, men främst på grund av vår historia av misslyckanden.
Jag tänkte tillbaka på hur jobbigt det var att berätta för de närmaste vid vårt missfall. Jag tänkte alltså mer på dåtidens motgångar och framtida eventuella motgångar. Istället för att tänka "FY FAN VAD HÄRLIGT!!".
Så skadad är jag av vår IVF-resa.
Mitt standardsvar har varit: "MEN det är fortfarande tidigt...". Alla vet att det är tidigt. Det blir som om jag rent reflexmässigt lägger locket på den kokande kastrull av lycka som vi har.
Som tur är har jag världens klokaste fru som hjälper mig att sortera, diskutera och prata ut om alla tankar. Vi måste få vara lyckliga, vi måste få njuta av varje dag som gravida - för så länge motsatsen är bevisad så är vi just det. Gravida!
Jag tackade henne genom att bryta armen under en fotbollsmatch.
Vi måste leva i nuet.
/Johan
skriven
Jag känner inte er men några av era vänner så därför jag hittat hit :) jag tycker det är fantastiskt att ni vågar berätta hur ni mår, tänker och känner. Jag mår bra och får stöd i att veta att andra också har det tufft och att man inte är ensam. Jag önskar er all lycka!