Vi började dagen med en tipspromenad i motionsspåret. Det var skönt att vara ute en sväng för jag trodde att jag visste vad som väntade.
Vid 12 tog jag mina första 3 tabletter. Vi la oss i sängen och tittade på serier. Vi väntade och väntade... Det började mola i magen men inget hände. Om inget hänt efter 3 timmar skulle jag ta 3 tabletter till. Kl.15 gjorde jag det. Smärtan
kom, smärtstillande intogs. Jag låg i fosterställning och grät. Jag var ledsen, trött och uppgiven. Inget hände förutom smärtan. Vi tillbringade hela dagen i sängen. Johan tittade på fotboll och jag bara var. Han kramade och pussade på mig och torkade
mina tårar. Inget hände förrän det var dags att sova. Idag har det fortsatt. Jag har haft en smärta i magen men den går att härda ut. Jag önskar bara så innerligt att allt kommer ut nu så jag slipper skrapas.
Min önskan just nu är att livet blir lite smidigare för oss. Visst livet är tufft mot de starka men jag orkar fan inte vara stark längre. Nu vill jag ha medgång inte motgång. Jag tycker inte att det är mycket begärt.
// Maria