Vi blottar oss en hel del i och med den här bloggen. Vi pratar öppet om vår barnlöshet och ivf-försök. I vanliga fall kanske jag inte öppnar upp mig för vem som helst. Jag vill oftast veta att den jag berättar något för stannar det hos. Att prata om oss bakom min rygg gillar jag inte, prata då hellre med oss.
Jag kan skicka ut sms till mina nära vänner att nu är det en dålig period. Nu dippar jag. Jag får peppning och fina ord tillbaka. Mina vänner är de bästa. Men jag vet egentligen att jag behöver mer hjälp än de fina sms som kommer in.
Min panikångest. Jag väljer just nu att tacka nej till större sammanhang eftersom jag är rädd att inte fixa det. Då stannar jag hellre hemma tillsammans med Johan. Jag känner nästan varje dag hur andningen ökar och jag vill bara lägga mig ner i en liten hög.
Sömnsvårigheter. Jag somnar! Jag somnar snabbt. Ibland lite väl snabbt. Vi anser båda två att vi alltid ska säga god natt. Men sen vaknar jag. Jag som är så trött. Mina tankar håller mig vaken.
Dålig självkänsla. Jag avskyr emellanåt min kropp. Kroppen som inte kan bli gravid. Kroppen som gör ont. Jag har en rygg som krånglar och fötter som värker. Jag har en vikt som ökat en massa sista åren. Vi tröstar oss med mat, vi belönar oss med mat.
Vi kämpar! Jag kämpar! Jag driver alltid en kamp med mina tankar, med min syn på mig själv. Det spelar ingen roll egentligen vad människor talar om för mig. Jag måste hitta mig själv. Jag måste ta tag i kampen.
Jag försökte söka professionell hjälp. Jag är inte så sugen på att gå tillbaka till min kurator. Jag tror att jag behöver djupare stöd. Tyvärr är alla landstingsanslutna psykoterapeuter fullbokade. De tar heller inte emot nya på väntelistan. De är också fullbokade. Jag har inte pengarna till en privat. Så vad gör jag?
Just nu håller jag mig nära Johan. Han är mitt stöd, min trygghet, mitt allt...
// Maria
skriven
Jag kan inte säga att jag vet hur det känns för det vet jag ju inte. men jag vet hur det är att leva med panikångest och psykisk ohälsa och jag vet frustrationen i att inte kunna få hjälp. Gör det du känner dig okej med, dina riktiga vänner finns kvar. Och jag hoppas att tiden läker dig - och mig och att vi kan få njuta av livet.
Jag älskar dig!
kram/Karin