Ibland får jag nypa mig i armen nu för tiden, ett litet nyp för att känna om det är på riktigt eller om jag bara drömmer. Det är nästan sorgligt att jag ska behöva göra men lite så blir det kanske när man är "van" att misslyckas. Eller snarare att man är ovan att lyckas.
Efter alla år, försök, CvL-besök, tårar, prover, undersökningar, hopp, förtvivlan och till slut ett negativt besked verkar det nu som att vi äntligen har lyckats. Vi är i alla fall 45 % ifrån att lyckas med det vi vill! En bra bit på vägen!
Även efter det positiva beskedet på graviditetstestet har det tagit lång tid att våga tro på det, vi har gjort det så många gånger tidigare och fallit så djupt därefter. Tiden har därefter rullat på och bakslaget har uteblivit, men vi har skyddat oss med att säga "än är det tidigt, vi får hålla tummarna att det går vägen!".
Veckorna gick, tiden har gått och ultraljuden har bockats av ett efter ett. Vi kommer inte slappna av helt förens vi klarat av födse ln och håller i något levande. Tills vi får hålla i vår Pion. Men nu har vi landat och vågar, för första gången på länge , att även tillåta oss att tro på Pionen.
"Hen", "Det" eller bara "Pionen" lever loppan och rör sig livfullt i Maria. Ibland kan jag känna när det rör sig men oftast känner jag när Pionen ligger på den ena sidan av magen, där är det hårt och på den andra sidan är det mjukt.
Maria känner förstås desto mer och det gör mig lycklig att komma hem och mötas av en mage upp i vädret och ett lyckligt leende på Maria.
Barnvagn och andra viktiga saker är köpta eller beställda men det mysigaste är de första kläderna som vi handlade tillsammans. Förr har vi gått i affärerna och handlat barnkläder till någon annan, men nu var det till oss och till Pionen!
För min del kommer jag även att byta jobb till hösten och det känns även det väldigt bra. Även där får jag nypa mig lite armen och det ser jag verkligen fram emot.
Sedan är jag bara tvungen att nämna fotbolls-VM som rullar igång i slutfasen nu. Sverige går och spelar kvartsfinal på lördag mot England och hela landet står bakom Janne Anderssons mannar.
Det har inte hänt sedan VM-94 och det minns vi alla hur det gick (även om jag bara var 6 år då och minns det från krönikan mest) !
Kan det vara så här bra?
/Johan