Ruset hänger i, lyckoruset som formerar en bubbla kring mig vägrar ge sig av. Jag hoppas och vill att det ska få fortsätta vara så här. För evigt. Bröllopet var bortom allt vad jag kunnat drömma om och jag är oerhört tacksam. Tacksam för att ni alla var där, ni var många och ni har alla en särskild plats i våra hjärtan. Tack!
Inför vigseln var många, inklusive jag själv, oroliga över hur det skulle gå för mig. Skulle jag klara mig utan att svimma? Det gick fint, jag var nervös men samtidigt kunde jag inte vara mer säker än vad jag var. Jag älskar Maria och Maria älskar mig och den här dagen gick i kärlekens tecken från början till slut.
När klockorna hade ringt färdigt och dörrarna till kyrkan slogs upp hamnade jag i en annan värld. Jag hörde inget, jag såg inte näbbarna och jag såg inte tärnorna. Jag såg bara Maria och jag minns att jag tänkte, med tårarna sprutandes, ”Fy fan vad snygg hon är!”. När hon kom fram till mig och vi tog varandras händer hörde jag att ingångsmarschen inte lät bekant. Maria frågade om jag hörde vilken musik som spelades.
Där brast jag återigen ut i gråt. Hur kan hon göra så? Vi hade ju bestämt en annan ingångsmarsch och jag hade fått nej på att köra Liverpools You’ll Never Walk Alone. ”För att jag älskar dig” svarade Maria.
DET är kärlek det!
Hela dagen, kvällen och natten gick jag runt med ett stort leende på läpparna och med tårar av lycka i ögonen. Jag trivdes och älskade varenda sekund av allt som dagen innehöll. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er alla eller vad jag ska göra för ni ska förstå hur mycket jag uppskattade att ni var där.
Mina bestman vill jag tacka för de öppnade upp sig och bjöd på tre helt oförglömliga tal, för att de var världens bästa bestman och för att de är mina närmsta vänner.
Sen har vi Maria som av kärlek bytte ingångsmarsch till YNWA och som var vackrare än någonsin. Min perfekta, underbara, vackra och kärleksfulla fru. Tack! Tack för att du gör mig hel och får mig att njuta av vardagen och samtidigt får mig att tro på framtiden.
/Johan