Ända sedan jag var liten har min familj haft hund, golden retriver och en härlig engelsk springer spaniel. Det är alltså helt naturligt att jag blev en hundmänniska. För vi svenskar är lite så, antingen är du a eller b. Antingen gillar du hundar eller så gillar du katter, antingen äter du tacos på fredagarna eller så gör du det inte. Svart eller vitt.
En hund skulle aldrig passa in i mitt och Marias liv med arbetstider, resor och fritidsaktiviteter. Av en liten slump dök Sally upp och in i våra liv, inte bara in i livet utan hela vägen in i hjärtats varmaste plats.
Där och då suddade jag ut lite av det svarta och min personlighet blev istället grå, lite av båda. Kattmänniska och hundmänniska. Känn på den liksom!
Ungefär året efter att Sally säkrat sin plats i vårt hem kom därefter Doris. Doris och jag fick inte den bästa starten dock. Jag var irriterad på henne över det mesta, skrek åt henne och surade. Hennes kärlek till mig, Maria, bus och livet i stort har alltid varit gränslöst. Vår kärlek har, efter den knackiga starten, växt till sig enormt. Jag brukar numer kalla henne för "min" katt. Sally får då vara Marias, fast vi egentligen vet att båda betyder exakt lika jävla mycket för oss.
"Våra bebisar" som Sally och Doris kallas av oss båda är ett tydligt statement på detta.
I och med vår ofrivilliga barnlöshet och saknaden av egna barn har nog den kärleken stärkts. Kanske är den större än för andra kattägare? Kanske inte, men för oss betyder de allt.
Nu är Doris sjuk och allt rasar samman. Känslor, arbetsliv, privatliv, kärleksliv och allt det där emellan.
Så här sitter vi i bilen på väg mot Djursjukhuset i Stockholm och känslorna är utanpå. Maria skäller på bildörren, jag svär över bilbältet och mellan oss i baksätet vill Doris ut från sin bur.
Livet är kasst idag.
Jag vill att vi åker hem allihopa ikväll.
Jag vill att hela familjen är friska.
Maria, jag och våra bebisar!
/ Johan
skriven
Hoppas ni fick åka hem tillsammans! Katter är fantastiska känslodjur och finns där du mest behöver dem!