Semester, panikångest och sånt

Kommentera

Så var den borta, likt en mjukglass i solen är nu semestern puts väck. Nu gäller det att komma tillbaka in i vardagens rutiner igen. I vårt fall gäller detta i två veckor innan den efterlängtade bröllopsresan går av stapeln. En resa som kommer vara så mycket mer än bara en resa. 


Vi kommer ladda våra batterier, njuta av värmen, njuta av varandra och förhoppningsvis är vi mer än redo för att ta oss an höstens alla utmaningar. För de är fler än en. 


Maria skrev i sitt öppenhjärtliga inlägg om sin panikångest, sömnsvårigheter och dåliga självkänsla. Hon är magisk den kvinnan, trots allt det håller hon humöret upp många gånger. De gånger hon inte gör det, då kommer hon tillbaka starkare och vackrare än någonsin. Min fru!


Jag då? Jag har nog borrat ner huvudet i sanden lite för djupt den här gången. 


Självkänslan. Den är det inget fel på, jag är troligtvis den mest fåfänga människan ni kan träffa.  Jag vill gå upp i vikt, det har jag bitvis lyckats med. Nu ska jag bygga lite muskler, där finns det en plan och allt handlar om jag kan övervinna min bekvämlighet och skapa nya rutiner. Jag vill tro det, idag är jag redo för det och har, i mitt huvud, satt ett startdatum för när det ska få ta fart. 


Panikångest. Var ett främmande begrepp för mig fram tills den dagen jag inte orkade bära sorgen från min pappas bortgång, då hände det första gången. På en toalett på min dåvarande arbetsplats. Sedan dess har det varit lugnt. Tills i våras. 


Jag har alltid, genom åren, haft problem med att jag svimmar. Oftast beroende på stress eller dåligt blodsocker. Jag har svimmat på flyg, HLR-utbildning, blodgivning och på jobbet till exempel. Det har jag sökt för och svaret var ”du behöver äta mer”. Jag äter mer idag så att svimma har jag lärt mig behärska, dock finns rädslan kvar över att svimma.


Panikångest är något annat som jag fått (om man nu bara kan få det?) och det gör mig rädd. Det sitter i mitt huvud som ett hjärnspöke som säger åt mig att sluta andas, bli kallsvettig, se suddigt, tro att du ska svimma, känna dig instängd och bara vilja springa ut och få luft. Springa långt bort från alla människor allra helst. 


Som en social person som alltid har älskat större tillställningar med mycket folk, har jag nu blivit den motsatte och, precis som för Maria, kan jag nu dra mig för att vilja träffa nya människor. 


Den första riktigt verkliga ”attacken” skedde på ett bröllop i början på sommaren, den har jag nämnt i ett tidigare inlägg. Mycket folk, jag satt längst in i lokalen, alkohol, hjärnspöken – ingen bra kombination. Jag började se suddigt och kallsvettades under middagen. Fram till dess hade jag inte känt någonting.  Tankarna snurrade i huvudet på vad som varit med vårt egna bröllop, vad som kommer i höst med IVF och mycket mer. Tillslut säger jag till Maria, som satt mittemot mig, att jag måste ut. Jag praktiskt taget springer ut ur lokalen, snubblar lite och allt känns som en evighet. Väl ute släpper alla barriärer, tyvärr var det slutet på min och Marias festkväll.


Därefter har dessa attacker dykt upp när jag som minst behöver dem. På restauranger med mycket folk, på tåg, på tunnelbanan eller på barnteatrar. Ja ni förstår, det är inte omgivningen eller aktiviteten det handlar om. Utan snarare mängden av människor runt omkring mig. 


Då blir det tydligast. Dock händer det även i andra miljöer att huvudet spökar och jag tänker på ”fel” saker som hos frisören, ute på gatan eller inne i en butik. Saker som i sin tur påverkar andningen, jag blir rädd, rädd för att svimma eller få en blackout. Då handlar det bara om att försöka avleda och styra bort tankarna. Ibland går det och ibland går det inte.


Men det som är synonymt med allt det här och det som skrämmer mig mest är det vita ljus som möter mig när det börjar bli jobbigt. Dödsångest? Jag vet inte, jag vet bara att det är en hemsk känsla att få. Ett vitt sken som bara blir starkare och starkare, kan jag inte bryta det med något så vet jag att jag svimmar eller försvinner bort ett tag. Alldeles kallsvettig och matt i kroppen.


Vad beror det på och vad ska jag göra åt det? Min egen slutsats är att jag har massor av tankar, upplevelser och känslor som jag inte har bearbetat färdigt. Jag tror att det handlar om IVF och barnlängtan, min pappas bortgång och min och min mammas relation.


Jag är medveten om att samtalsstöd är att föredra, men precis som i Marias fall tror jag att jag behöver gå djupare än en kurators stöd.


Alla har vi våra fighter.

/Johan