IVF-tankar skrev Maria om nyligen, det är på grund av de tankarna som den här bloggen finns. Tankarna, kampen, längtan och allt det där som finns mittemellan. Det här är vårt liv och livet rullar vidare med allt vad det innebär. Nya dagar, nya utmaningar och varje dag påminns vi på något sätt om IVF-resan och vår stora längtan efter att få bli tre.
Förra veckan befann jag mig i Stockholm på konferens med hundratals människor som jobbar med liknande arbetsuppgifter som jag. Människor från hela landet, det blev en hel del möten. Det som var skönt, som jag kan känna nu med lite distans, var att det enda som det pratades om var jobbet. Hur vi jobbar i våra respektive kommuner, vad vi kan göra bättre och stora diskussioner om dagarnas fullproppade agendor. Det var skönt!
Det blev inget privatprat, kallprat eller känsliga frågor om hur många barn han eller hon har. Det var helt enkelt ingen som var intresserad av det. Alla deltagare, eller i alla fall de jag träffade, var endast intresserade av att prata jobb. Annars kan man tycka att det låter tråkigt, men i det här sammanhanget var det det enda som stod i fokus hos majoriteten.
På vägen hem från Stockholm åkte jag med min mamma. Vi hade en öppen och lång konversation om vår relation, det som har varit och om framtiden. Jag är och har alltid varit mammas pojke, det har jag till och med en tatuering som säger.
Vår relation har testats hårt under de senaste åren och vår relation har ställts mot sin spets. Det är inget som jag kommer gå in på djupare här, inte idag och inte någon annan dag heller.
En av diskussionerna vi hade gällde känslor och hur viktigt det är att visa känslor. Jag har skrivit om det tidigare och jag tänker göra det igen. Att vara inbunden, visa sig stark och inte svag genom att gråta är dumheter. Ganska vanliga dumheter hos främst män.
Det är konstigt tycker jag, varför ska det vara så?
/Johan