Snön yr utanför fönstret och det är svårt att tro att det egentligen borde vara vår och varmt. Det är svårt att tro att det är påskledigheten och inte julledigheten som precis passerat livet som en sommarflört. Det är dessutom svårt att tro, i alla fall för mig, att om en månad är Maria och jag ett gift par. Det har hela tiden känts som långt borta och ”det är inte förrän i maj vi gifter oss”. Nu har det gått upp för mig med att det faktiskt är snart, väldigt snart som den stora dagen är här. Allting känns på riktigt nu.
Dagarna rullar vidare med jobb, träning, planerande och det finns inte så mycket tid för något annat just nu. Det är så vårt liv ser ut för stunden.
Maria drar som vanligt det stora lasset och jag bidrar med det jag kan och det jag blir delegerad. Jag tror vi funkar bäst så, även om jag vet att jag borde ta för mig ännu mer. Oavsett vad det gäller.
IVF-tankarna finns som vanligt latent alltid med oss och det kommer stunder hela tiden när jag blir påmind lite extra om vår situation. Det kan vara i fikarummet när frågan kommer, när man ser barnfamiljer på stan eller som i helgen när vi köpte påskpresenter till mina systerdöttrar.
Precis som Maria tidigare skrev kommer vi ladda våra batterier fram till hösten. Då, med en starkare kärlek än någonsin ska vi återigen ta oss an kampen för vår stora dröm.
Det känns långt borta nu, men nu vet jag även hur fort tiden går.
Snart är vi där.
/Johan