Våra fyra tidigare försök har egentligen sett likadana ut. Jag har nedreglerats genom nässpray. Detta innebär att all egen produktion försvinner. Det går att jämföras med att hamna i klimakteriet. Jag har drabbats av vallningar, migrän, trötthet men det jobbigaste av allt har varit hormonerna. Jag har inte riktigt känt igen mig själv i mina känslor. Jag har gråtit otroligt mycket för saker jag kanske egentligen inte skulle gråta för. Efter nedreglering börjar jag med sprutor för att få igång produktionen igen. Därefter går vi på koll för att se om äggblåsorna växer och hur kroppen reagerar. Därefter plockas ägg ut, befruktas och sätts tillbaka.
Denna gång hoppar vi över nedregleringen. Så himla skönt! Så i fredags började jag med Menopur, 187,5 enheter. Idag ökar vi dosen till 225 enheter samt att jag tar ytterligare en spruta,Orgalutran. Så någongång mellan klockan 19-21 ska jag ta Menopur. Mellan klockan 21-23 ska jag ta Orgalutran.
Idag tog jag Menopur 20.50, den skulle jag kunna ta i sömnen. Den känns inget och jag kan idag ta den där jag är. Eftersom det är första gången jag ska ta Orgalutran så börjar jag läsa lite i bipackssedeln. Oj, den ska tas i låret! Eller? Hm?! Jag blir osäker och smsar en fin vän som gått igenom samma procedur. Tyvärr svarar hon mig med frågor tillbaka. Jag känner att paniken börjar komma. Jag har ju ingen koll! Jag letar reda på informationsbladet och där står det att sprutan ska tas på ett lämpligt ställe som läkaren/barnmorskan har visat. Fast nu har vi inte setts och pratat om sprutan utan tagit allt på telefon och jag kan inte minnas att jag fått veta var jag ska ta den. Nu börjar min vän minnas. Hon tog den i magen, en på vardera sida. Jag litar på henne! Efter lite tårar har jag nu tagit den. Den kommer jag inte ta i sömnen, för den kändes. Jag trodde aldrig att det skulle bli en vana att ta sprutor i magen. Det är som att göra ultraljud, flera gånger i månaden lägger jag mig i den "läskiga" stolen som egentligen inte är så läskig. Mitt underliv har visats upp för många olika läkare och barnmorskor. Att det skulle bli en vana trodde jag aldrig! Men vad gör vi inte för att nå vår dröm om ett barn?
/Maria