Att minnas tillbaka är inte jobbigt för mig, inte längre i alla fall. Det som ställer till det och det som gör det svårt är faktumet att allt flyter ihop. Vår bubbla har växt sig från storlek mindre till enorm. I och med skapandet av den här bloggen, och det faktum att vi kan prata öppet om livet som ofrivilligt barnlösa, har den bubblan nu spruckit. Visst går vi in i bubblan när det vankas nya försök, men skillnaden nu är att ni är med på den resan.
Det jag minns från början, de första stegen av den av den här resan, är att vi försökte och försökte bli gravida. Vi räknade dagar, hade sex på bestämda tider (jättekul till en början) och började planera för ett liv som föräldrar. Tankar så som "det här är kanske sista julen som det bara är vi två" flög ofta förbi.
När det nu, som bekant, inte gick som vi ville började resan med koller och utredningar. Min känsla var att det är Maria de ska utreda eftersom det inte kan vara något fel på mig. Det behövs ingen vidare undersökning av mig och min kropp. Jag har aldrig varit särskilt förtjust av läkarbesök, sjukhus eller vårdcentraler överlag. När den dagen kom då Maria berättade att VI skulle utredas slog det slint för mig.
Jag blev rädd, ledsen, arg och förtvivlad och sade något i stil med att "Jag tänker inte göra någon jävla utredning". Varför skulle jag göra det? Det är inget fel på mig och jag vill inte att man undersöker mig i onödan. Naivt? Ja, kanske. Jag vet att det var min rädsla som fick mig att reagera på det sättet. Min rädsla för att man eventuellt skulle hitta något. HIV, könssjukdomar eller att jag var steril var jag livrädd för.
Att lämna mitt första spermaprov blev även en värre upplevelse än vad jag innan befarat. Kliniken var en byggnadsarbetsplats, åtminstonde kändes det så, och det fanns inget inrett och färdigt rum. Istället serverades jag en trång toalett på ett fåtal kvadratmeter. Att toaletten dessutom låg i en lång smal korridor, vägg i vägg med labbet med stora glasrutor var inget som gjorde mig det minsta upphetsad. Krydda denna upplevelse med att det dessutom var kö! En handfull män i samma situation som mig stod på led med en plastburk i handen. Gamnackar och skam osade i den smala korridoren.
Jag bröt inte ihop då, jag blev tårögd och erbjuden en annan toalett på entréplan. Det besöket fick mig däremot att bryta ihop. Nu bjöds det istället på en nerkissad handikapptoalett ett tiotal meter från entrén och parkeringen. Nej tack! Vi åkte hem istället med plastburken och kom tillbaka med ett godkänt och felfritt prov femton minuter senare.
Den biten var jobbig, biten innan provet, men desto jobbigare var väntan på resultatet. Att gå och vänta på brevet med resultatet av mitt spermaprov var hemsk. Även när brevet kom och vi, jag och Maria, skulle tolka texten blev jag arg och en dålig pojkvän.
Vad menas med något nedsatt rörlighet? Är det mig det är fel på? Kommer vi aldrig att bli föräldrar på grund av mig?
Innan det här inlägg drar iväg och blir en självbiografi väljer jag att avsluta. I min fortsättning kommer fler mindre härliga upplevelser.
Ta hand om er och god fortsättning!
/Johan
skriven
Blir så berörd Johan! Kan inte föreställa mig känslan mer än att det måste varit kaos i hjärna,hjärta och nerver. Vi finns med er 24 h när som helst ni behöver oss❤️